alotlikelife

Jag är förvirrad, och jag är rädd att om jag inte skriver detta nu så kommer jag aldrig få ordning på tankarna. Om jag skriver detta nu, innan jag går och lägger mig, så finns det en promilles chans att jag förstår mina egna tankegångar imorgon när jag läser detta...

Jag har haft en underbar kväll, jag har varit och sett ett underbart band (vänta med att klicka på länken tills ni läst hela inlägget, för det här vill jag att ni ska ta del av och försöka förstå, så att ni kan förklara för mig.)

Nåväl, jag har haft en underbar kväll, jag har från en kärleksfull publiksida tagit del av musik som får ditt innersta väsen att slå volter och spinna av ren och skär eufori. Helt lyrisk reser jag mig upp och inser att dessa människor delar något med mig, jag känner inte hälften av dem, men det spelar ingen roll, vi är lika hänförda av vad som nyss förgyllt våra vinterkylda själar. Jag har precis kramat två människor jag knappt känner...

Då händer det...
Jag får höra om FN:s klimatmöte i Köpenhamn, jag får höra att några som är där, några som varit i samma publik och delat denna stund av glädje, ska dit och demonstrera.
Den 16:e så kommer tydligen stenar att kastas i Köpenhamn...
Allt faller. Jag känner mig som en hundvalp som efter att ha blivit kliad bakom örat, får en spark i sidan...
Jag får höra att ett sätt att inte bli tagen är att raka av sig håret, så att det blir mindre att ta i, gode gud, jag hoppas att jag missförstått allt, säg att jag har det! För om jag inte har det så innebär det att det på allvar finns människor som tror att stenkastning och våld är ett sätt att skapa en harmonisk värld...

Mina händer skakar när jag skriver detta för jag inser att det är såhär världen ser ut. Världen är full av människor som är så övertygade om sina egna idéer att de tycker att de är värda att kasta sten för. Jag har svårt att klä mina tankar i ord men försök se min bild framför er. Vad skiljer de två rakade skinnskallarna i Köpenhamn åt? Jag kan bara finna en sak och det är orsaken till deras handlingar. Stenarna är desamma och skadorna likaså...
Hur kan människor som talar om solidaritet vilja skada andra människor?
Hur kan människor som talar om kärlek vilja kasta sten för att få sin röst hörd?

Hur KAN man ta sig den rätten att tro att just min hjärtefråga är värd att skada någon, eller till och med döda, för?
Jo, därför att vi alla är lika, vi är lika döva, lika blinda, lika känslokalla när det kommer till... Ja, när det kommer till vadå?

Det här är människor som jag kanske skulle kunna sitta och ha långa sympatiska disskussioner med, disskussioner om filantropi, om rätten till lycka oberoende av kön, hudfärg och tillhörighet.
Men jag känner mig som ett förvirrat barn när jag tänker på att dessa människor skulle kunna ta upp en sten och kasta den mot en polissköld...

Jag är så arg, jag skulle kunna göra så många verbala påhopp just nu! Men mest av allt är jag förtvivlad och förvirrad. Det känns om att dessa människor förrått mig.

De vill kasta sten på människor som har barn.


Jag hoppas att jag missuppfattat allt. Jag hoppas att ingen av mina medmänniskor är där den 16:e, fast  å andra sidan så vet jag att alla människor som är där är mina medmänniskor...
Polisen och demonstranterna...