Det starkaste sinnet är vansinnet...

Jag orkar bara inte. Jag  klarar inte av det här. Skolan börjar imorgon och jag har gjort en fjärdedel av vad som ska göras. Jag försöker fundera ut varför jag legat efter hela denna delkurs och VARFÖR jag inte klarar av att ta igen det. Jag kommer fram till att jag totalt saknar motivation och koncentrationsförmåga, för att jag fortfarande inte fått/hittat hjälp med mitt problem. Jag är hela tiden kluven till vad jag ska fokusera på. Tar jag tag i mitt problem så tar det tid från skolan och då kan jag inte slappna av. Försöker jag plugga så inser jag hur långt efter jag ligger och då känns allt, i kombination med det problem jag redan har, fullständigt hopplöst!

Herregud, jag försöker, det gör jag verklingen! Jag HAR pluggat över lovet, och ÄNDÅ är det inte nog. Det tar aldrig slut. Men vad ska jag göra då? Gå till seminarierna och examinationen och sitta där som ett fån. Går jag inte dit kommer jag få kompletteringsuppgifter, och de kommer jag ändå inte att klara av, eftersom jag inte hunnit med att läsa allt!

Nu få jag PANIK!
Vad jag än gör så har jag en gnagande känsla som säger att jag borde plugga istället. VAD JAG ÄN GÖR! Äter, sover, jobbar, umgås med mina vänner. Till och med när jag pluggar så känner jag mig stressad, för jag funderar över om jag börjat i rätt ända, om det finns någon viktigare bok jag borde läsa istället.

I eftermiddag ska jag hem till Vika och äta söndagsmiddag. Jag kommer att sitta och oroa mig över att jag inte pluggar. Om jag stannar hemma och försöker plugga istället så kommer jag sitta och gråta över att jag inte förstår, och längta hem till mamma, pappa och Liza. Så är det hela tiden, vad jag än gör så borde jag göra något annat... Så någon kan ju ta och tala om för mig vad jag ska göra!!!

Kommentarer
Postat av: Carl

Känns igen, iaf litegrann... I mitt fall grundar sig det hela i en rädsla av att misslyckas, vilket får mig att använda resonemanget - Om jag inte försöker så kan jag inte misslyckas. Baksidan av det hela är att självklart gäller även det omvända, att jag inte heller kommer att lyckas. Detta i sin tur kan få mig att känna mig stressad, vilket oftast leder vidare till någon slags passivitet, man vet inte i vilken ände man ska börja och därför blir man bara sittande... Det retar mig och får mig att ta mig själv i örat, men då är vi tillbaka på ruta ett... En typ av moment 22...

Kram på sig, å lycka till med pluggandet! :-)

2010-01-10 @ 22:21:52
Postat av: Cattiz

tack gumman för en jätte bra och trevlig fest i fredags:)

2010-01-11 @ 15:54:57
URL: http://cahtrinea.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0