Wuthering heights

Det är svårt att punktmarkera sina egna tankar, det är svårt att vara konsekvent och ge sig ut för att försöka nå platser som man någonstans, långt in i mörkret vill nå. Det är svårt för att jag här, längst ut i ljuset utan att tveka kan säga att jag inte alls vill nå dit. Det känns verkligen så - i själen, ni vet.

Men det går, det gör faktiskt det. Än så länge.

wihii. Eller nåt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0