gold
Men nu sitter jag här i alla fall, vid köksbordet i mitt vardagsrum - svettig som ett as.
Men kvällen kommer att bli jättemysig, med chokladfondue och rosévin!
Wuthering heights
Men det går, det gör faktiskt det. Än så länge.
wihii. Eller nåt.
roots and shoots...
Just nu är jag hemma i Vika, och det känns bra - som vanligt. Men även här är alla saker på väg ner i lådor! Kan inte bara tiden gå så alla får flytta!?
allt, och det där...
Jag har köpt en jättefin klänning, en klänning som blir ännu vackrare med mitt folkdräktsmycke i dekoltaget (hur patetiskt blygsamt det nu än är).
killerqueen
Jag körde henne till Hedemora och insåg vilken skönhet hon var när hon stod och log mot mig när jag kom ut från Statoil. Jag vet inte om en bilar kan le, men jag tror att Hjördis kan det (hon hette förresten Hjördis när pappa köpte henne!). I helgen ska jag ta och tvätta henne så hon blir lika skinande som sin personlighet.
Jag har varit på kbt idag, det var verkligen på tiden! Det känns som att det var jättelängesedan jag var där - fast än det bara gått en och en halv månad. Det beror väl på att det har hänt så mycket sedan jag var där sist.
Jag hoppas verkligen att jag ska klara det här, men det känns så fruktansvärt överväldigande. Det är hela min verklighet och jag har svårt att se något annat än problemet när jag är mitt inne i det.
Men å andra sidan så får jag helt enkelt leva med det, för ta bort det kan jag uppenbarligen inte.
Nu ska jag gå och sova.
Natti natti!
Papercup words
Vad är det jag tror att jag inte skulle klara av där ute i den stora världen, vad är det jag skulle utsättas för där som jag inte skulle klara av?
Jag tror det är av skräckblandad lathet som jag stannar hemma. När jag försöker föreställa mig hur jag ser ut på resande fot så ser jag en förvirrad människa på en stoooor flygplats (ja, så stor att det behövs fyra o:n för att illustrera det), helt oboardad och vilsen.
Jag kommer hata mig själv när jag blir gammal, och jag har fömodligen inte slutat prata med mig själv heller.
"Ja, inte blev det något globetrottande liv heller... Det var ju klart som fan jag skulle sitta här nu, gammal, gaggig och inkontinent!"
Fast å andra sidan så kan jag ju ljuga om att jag har rest mycket och varit fräsch och äventyrlig, jag menar ingen gnäller ju på en senildement gammal dam som ljuger lite!
Men det finns ingenting som säger att jag inte kan resa när jag pluggat klart. Det är bara det att jag vill passa på nu när jag är "ung och har framtiden framför mig" jag vill inte att världen och dess invånare ska se mig som en medelålders kvinna som ser sig om i världen. Jag vill vara en ung backpacker som inte byter trosor på fyra dagar! Tro mig, det är lite skillnad på en 21-åring som gör det och en 35-åring som gör det... Ja, ni fattar vad jag menar. Det blir inte äventyrligt och zen - det blir bara äckligt! Att inte byta trosor alltså...
Jag vill inte vara äcklig, jag vill vara kul!
Nu ska jag gå och sova.
Om jag bara kunde packa dina väskor och föra dig hem.
Det känns så orättvist! Allt jag tänker på är hur det var då, då när utmaningar stavades höga träd och hopp från bryggan ner i sjön där vi tog våra första simtag. Idag är du under vattnet och riskerar att aldrig komma upp igen.
Jag gråter för att jag hatar att se dig försvinna, jag gråter för att risken finns att jag måste gå på en begravning till i år och att jag - även om jag vet om det - inte kan göra något åt det. Jag hatar att valet är ditt och inte mitt.
Jag vill finnas där men jag vet att om jag ska göra det så måste jag vara brutalt ärlig och kompromisslös, och jag är inte bra på det när det gäller dem jag älskar. Jag vill hjälpa men jag måste garantera att jag inte kollapsar själv när jag försöker - jag vet inte om jag är stark nog.
Det gäller allt eller inget nu, nu eller aldrig, vinna eller förlora, simma eller drunkna, flaxa eller falla, leva eller dö.
Allt det där som vi lärde oss när vi var små... Minns du det?
pray the right way
Nu har jag börjat jobba, det märks att jag inte är van - dagarna släpar sig fram som en skadeskjuten sengångare. Men jag kommer nog inte ha något problem att vänja mig, jag märker att jag saknat kundkontakten!
Idag fick jag reda på att jag fått lägenheten i Hosjö. Jag var och tittade på den förra veckan, den var ganska sliten och av någon anledning så hade var det orangea (!) tapeter i köket! VEM sätter upp orangerandiga tapeter i ett kök!? Kopparstaden sade att jag fick betala för omtapetseringen själv, men det får det fan vara värt, för jag lagar INTE mat i ett oranget kök!!
När jag fick reda på att jag fått lägenheten så blev jag helt plötsligt orolig. Vill jag verkligen bo där? Hur kommer det kännas när mamma och pappa flyttar in till stan? När kan jag flytta in? Helt plötsligt så inser jag hur mycket jag kommer sakna den här lägenheten, den lägenheten som jag haft så svårt att känna mig riktigt hemma i. Jag känner mig rotlös...
Men så blir det väl när så mycket förändras samtidigt. Det känns som jag stängt av, som att jag inte vågar slå mig ner innan jag flyttat.
Varför känns allt så flytande och ytligt just nu? Det känns som att ingenting fäster på djupet i mig, inget förutom ensamheten som blivit en så stor del av mig. Varför låter jag den vara det? Varför älskar jag den så mycket, varför älskar jag att inte få något svar när jag pratar, gråter och grubblar? Varför vill jag inte sakna någon...?
Jag är en drivande livbåt som inte tar någon passagerare, för jag vet att den gör mig tyngre.
När du saknar så försöker jag förstå hur det känns. När du älskar så försöker jag förstå vad det innebär och när du offrar så försöker jag förstå varför. För jag förstår inte hur man kan känna så, hur kan man sakna någon och vilja ha den nära, hur kan man leva så nära någon?
När hela världen berättar om hur människor riskerar sina liv för att få vara med den de älskar så undrar jag hur det känns. För ingen hotar att mörda mig, ingen hotar att kränka mig, ingen hotar att stänga mig ute. Det finns bara en sak och det är det faktum att jag inte vill ha något från någon annan, för jag vill inte ge något tillbaka.
Champagne high
Idag åkte min Oskis ifrån mig. Usch, det var inte kul! Jag har haft skrivkramp nästan hela dagen och har inte skrivit speciellt mycket på tentan, men jag ligger ändå bra till, jag har snart gjort fyra av fem frågor och tentan ska vara inlämnad på fredag klockan 00.00. Så jag kommer nog fixa det här! Fast fan, jag måste göra en kompletteringsuppgift också...
När skrivkrampen var som värst så slog jag av datorn och gick till kvarnparken och satte mig och läste - i halvsolen/halvskuggan. Jag har ju så taskigt pigment - rättare sagt, jag har inget pigment! Och inte är jag något direkt fan av att ligga i solen och steka som en frukostkorv heller...
Lägenheten är uppsagd nu och jag har en ny på gång. Det känns jobbigt att lämna allt "det här", jag kallar det "det här" för innefattar alldeles för mycket för att kunna sammanfattas med ett ord. Det handlar om årstiderna här, det handlar om människorna, det handlar om platserna och känslorna - om tiden.
Jag kommer alltid minnas tiden här på Barbros gränd 3. ända sedan jag flyttade in här så har jag lärt mig att sorg inte är en primär dödsorsak utan en sekundär. När man tror att livet kavlat ut dig så mycket att du är för tunn för att finnas till så blir du ännu tunnare. Man klarar det och man pressar gränserna tills man ser att man är ostoppbar; men ibland när jag står inför sådana här förändringar så känns det som att jag är på väg ut i periferin i mitt eget liv, som att jag tar för många kringelkrokar bort från stora vägen. Men man måste väl känna sig rotlös en stund för att hitta nya grogrunder - antar jag.
Jag hade tänkt dela med mig av en insikt nu, men risken är att det låter fruktansvärt pretentiöst. Men kan ni förstå vad jag menar när jag säger att ju fortare man inser att tryggheten inte ligger i föremålen för dina minnen - utan i minnena och lärdomarna - desto lättare blir det att hantera de nya sakerna du ställs inför. Man får sörja flydda tider så länge man förstår att de är flydda och inte tillhör dig längre, allt du får behålla är minnena och erfarenheterna.
a day of this and that
Vi hade jättekul och jag fick nys om en ny religion - alevism!
Jag älskar att lära mig nya saker och att träffa folk med olika religiösa tillhörigheter! Jag har märkt att ju mer jag lär mig om andra religioner, desto lättare är det att hantera och förstå det som pågår i världen. Jag orkar inte hetsa upp mig över kulturkrockar eller fundamentalister, för jag vet att det är så mycket mer än det.
So come close and embrace me
Jag hittar mestadels skrivhäften och skolpapper från gymnasiet, min älskade gymnasietid. Ska jag spara dem? Nej, för de kan inte göra något för mig som minnena allena inte kan. Så dem tänker jag slänga. Jag tänker nog slänga det mesta som jag känner att jag inte kommer ha någon nytta av, jag tror att alla saker mår bäst av att bli använda, så gosedjuren och böckerna ger jag gärna bort till barn som kna njuta av dem lika mycket som jag gjort.
Jag får lite dåligt samvete när jag slänger gratulationskort från studenten, 15-årsdagen och andra avlägsna högtidsdagar där jag stått i centrum. Nu ligger de på släpkärran i alla fall.
Nog känns det lite vemodigt att lämna huset.
kids on the run
Nu sitter jag och försöker förstå att skolan snart är slut. Hela nästa vecka sitter jag med min hemtenta. Sen är det klart, sen har jag sommarlov!
Fast jag har en liten kompletteringsuppgift som ska lämnas in också, no biggie. Man kan ju tycka att om den nu är så liten så borde jag ju redan ha gjort den. Sen kan man skjuta upp den också, och jag har liksom valt att göra så.
Sist jag skrev så skulle jag till Uppsala och hälsa på syster och se Billie the vision and the dancers. Förväntningarna var skyhöga, ändå blev det roligare än jag vågat hoppas på. Uppsala är en UNDERBAR stad och min lillasyster har helt underbart roliga och trevliga vänner.
Jag kom hem därifrån med nya kläder, nya intryck och 28 myggbett - på ena benet!
Det har hänt mycket nu. Min söta Oskis ska flytta ifrån mig - hem till Hargshamn. Och eftersom jag inte har råd att själv betala hyra för en trea i Faluns innerstad så måste jag flytta. Jag kommer att sakna Oskis, och visst kommer jag att sakna att bo centralt, men samtidigt så känns det spännande och kul att flytta in i en egen liten lägenhet igen. Jag kommer förmodligen flytta ut ur lägenheten samtidigt som mamma och pappa flyttar ut ur huset i Vika - mitt barndomshem.
Så ja, förändringens vind blåser - och det är väl lika bra att släppa draken och låta den hänga med!
Oh I miss you so much, so much, so much, so much.
Jag är så laddad inför Uppsalaresan imorgon, det ska bli så himla roligt! Ibland är det så skönt att komma bort och rumla runt på andra gator, i en annan stad.
Jag har fräschat upp mig lite nu ikväll med en ansiktsmask. Jag vet inte om jag nämnt den förut, men den är kanonbra! här kommer receptet:
1-2 msk havregryn
0.5 tsk olivolja
1 tsk krossade linfrön (hela går säkert också bra)
2-4msk vatten (beror på mängden havregryn)
Ja, det är en vanlig hederlig havregrynsgröt ni ska göra. Blanda det i en tallrik och koka gröten i mikron, låt det sedan svalna till en mysig temperatur (fingervarmt är väl bäst, men jag brukar ha det liiite varmare för jag tycker det är skönt!)
Sen är det bara att kleta på och låta det verka i 10-15 minuter.
Jag skulle kunna ha ett långt utlägg om varför man ska ha havregrynsgröt i ansiktet. Men jag orkar inte det just nu. Det är bra för huden. Punkt.
... Det ser vidrigt ut - men det fungerar jättebra.
SNART FÅR JAG SE BILLIIIIE!!
I miss you grandpa... <3
What it's all about
Förövrigt handlade dagen om att jag hamnat på världens bästa VFU-plats (praktik), på gymnasiesärskolan. Att killen i biblioteksdisken på högskolan lät mig slippa betala 100 kronor i förseningsavgift, dagens stjärna till honom. Att Ludde kom hem till mig med glada nyheter och att man - när man cyklar genom stan med solen värmandes i ansiktet, The tallest man on earths nya skiva i hörlurarna och en doft av varma jordgubbar når min vårsnuviga näsa - inser att livet inte är så jobbigt, trots allt!
silly me
Sådär blir det ofta när jag letar efter saker när jag är stressad, jag får för mig att jag har använt det nyligen, när jag i själva verket inte har det.
However, idag ska jag skriva klart textanalysen, sen kommer Papi och bjuder mig på pizza. Ikväll ska jag nog titta på Away from her en film om ett par där frun drabbas av Alzheimers (min nya fascination!)...
Jag ska njuta av ensamheten och tystnaden.
Må alla dina barn födas missbildade ditt satans bottenskrap till människa!
Det är ju inte så att jag längtar efter saker att spendera pengar på. Tack och lov så fixade jag drulleförsäkring för några månader sedan! Det jobbiga är ju att anmäla telefonen som försvunnen, spärra den, gå till försäkringsbolaget (tur att jag bor 100 meter där ifrån!)... ÅÅÅÅH, KAN JAG INTE BARA FÅ TILLBAKA DEN!?
Förövrigt har kvällen varit oerhört trevlig. Neze fyllde år så vi började kvällen hos henne - med tårta och kaffe. Så som vuxna människor gör. Sedan åkte vi ner till krogen och sjöng karaoke, alla var nyktra och vi hade otroligt trevligt när vi satt och illustrerade alla sångtexter med tillhörande rörelser - det är också vuxet.
Tack för ikväll tjejer!
Memories made this life, and now they are gone.
Gårdagen fick titeln "instängd med verkligheten". Jag vaknade klockan 09.00 av att klockan ringde (jag vill vakna i tid även när jag är ledig), jag tittade ut genom fönstret och såg att väderguden hade ett mentalt breakdown över staden - regnet öste ner! jag valde att hantera situationen enligt "fuck-it-det-här-ställer-jag-inte-upp-på-principen" och somnade om. 10.42 vaknade jag igen ock kände att jag varit nog rebellisk för idag (igår, reds.anm.). Så jag gick upp, åt frukost och började plugga lite smått. Sedan laddade jag hem en P3-dokumentär om Estonia-katastrofen. Det var den första delen av ångestladdad verklighet jag tog itu med den dagen, det var väldigt gripande att höra.
Sedan åt jag lunch och lyckades - som av en händelse - hamna på kanal två på tv:n. Där visades en dokumentär om sjukdomen Alzheimer och om personer som drabbats, deras anhöriga och hur man hanterar sjukdomen.
det var något av det vackraste jag sett. En man hade inget närminne alls, han bodde på ett hospice för dementa (dokumentären har spelats in i USA) och när hans fru och dotter kom för att hälsa på honom och ta med honom till en körspelning så fick de gång på gång berätta för honom vart de skulle och varför. När han satt i publiken så frågade han gång på gång var de var någonstans. Men när de ledde upp honom på scenen och han fick vara ledsångare till sin gamla barbershopkör så mindes han vartenda ord i hela texten.
En annan kvinna hade hand om sin Alsheimersjuka mor. Det enda den gamla damen gjorde om dagarna var att gå omkring på den stora bondgården och pilla på saker, flytta på dem, arrangera och organisera dem. Då dottern hittade ett av hennes "arrangemang" - som kunde vara ett mjukisdjur på hundens huvud eller en rund dosa som låg mönsterpassad i en cirkel på en vaxduk - så tog hon kort på "arrangemangen". Hon hävdade att detta var bevisen på att hennes mor fortfarande fanns kvar bakom sjukdomen.
Bilderna var ett ögonblick av en verklighet som kan vara så grym och ändå så bittert vacker.
Dokumentären heter: "Alzheimer: Förlorade minnesbilder" och går i repris på SVT2 söndag 16/5 10.45 till 12.10. Se den!
Nu ska jag gå hem från skolan, där jag suttit och pluggat hela dagen. Ikväll blir det nog stand-up på Arenan. Rockänroll!
Simple as this
En riktig söndag har det varit, jag vaknade av att min kropp ursinnigt klagade över att jag druckit alkohol igår kväll. Jag gick med hängande huvud ut i köket och drack lite vatten.
Sedan lagaade jag en kick-ass tomatsoppa med pinsamt mycket färsk basilika, Creme fraiche och annat gott.
Jag försökte plugga men jag somnade hela tiden, så det gav jag upp. Jag menar, vad ska man göra? Man kan inte tvinga sig själv att vara vaken.
Sen åkte jag till Hedemora på sista foxtrot-kursen. Jag var inte på humör idag. Foxtrot är en väldigt närgången dans och jag brukar inte ha några problem med det, tvärtom så brukar jag bli fylld av massa "må bra-hormoner", men ikväll så var det inte lika trevligt. Jag tyckte det var obehagligt att gå och krama massa främmande karlar.
Men det kan beror på att jag varit väldigt fundersam och låg hela dagen. De sista veckorna i skolan är alltid hektiska och mitt i allt det här så försöker jag fortfarande få rätsida på mitt känsloliv - vilket inte går speciellt bra just nu. Ibland tar hopplöshetskänslorna över och då tappar jag fotfästet, även om jag vet att det bara är just de känslorna som är mitt problem.
Nog om det. Igår fyllde Kim år och det firades med pompa och ståt; höjdpunkten var när Sabina och Louise (från Uppsala) kom och överraskade oss! Helt sjukt underbart. Senare gick vi till "Åh", fast jag var inte där så länge, vet inte riktigt varför men jag och Cattis gick i alla fall därifrån. När vi kom ut så kom det två männ och frågade vart man skulle gå om man ville dricka god öl. Vi föreslog "The bishops arms", då tyckte de att vi skulle följa med så att de fick bjuda på något att dricka. Det gjorde vi, sen gick Cattis till bussen och sen när krogen stängde så gick jag hem.
Simple as that.
hour one
Varför är jag uppe nu?! Jag ska upp klockan 07.00 imorgon, idag (dagens I-landsproblem: måste man säga "idag" bara för att klockan är 01.00 på "morgonen" är det morgon då förresten?)...
Hur som helst så är det inte hälsosamt. Tell you what is hälsosamt though: Kikärtsgryta med sojakorv, jordnötssmör (japp faktiskt, men det måste vara osötat till exempel Kung Markattas jordnötssmör), krossade tomater, röda linser, cayennepeppar, spiskummin, kanel, paprikapulver, grönsaksbuljong (glutamatfri förstås).
Till det åt jag Quinoa, Yummylicious!
Nu ska jag gå och borsta tänderna. Sen ska jag sova!
Åh, förresten! Jag och Kim har gjort världens bästa deal: Jag ska springa runt Tisken med honom, han ska gå på ett BodyCombatpass med mig. It's gonna be fab!
Natti natti
everyday, everynight.
En hel dags plugg borde kanske inte vara så ovanligt för någon som pluggar heltid. Det är det inte heller, men att plugga sådant som man redan pluggat en gång kan lätt kännas onödigt och - på ren svenska - jävligt tråkigt!
Jag och Linnea har pluggat fraslära i flera timmar och det som är så förrädiskt är att vi tror att vi kan det nu. Man tar sig an uppgifterna med hull och hår och tycker allt är så logiskt och lätt. Sen kollar man facit, och då vill man dö!
Jag har varit ute och sprungit en vända idag också, fruktansvärt jobbigt. Men det är värt känslan efteråt.
Igår var jag på Al-Anon-möte. Det var bra, jag lyckades sätta igång larmet. Vem är förvånad?
Nu ska jag ägna mig åt min nya hobby - sömn! Det är inte det att jag sover länge på morgonen, men jag ser verkligen fram emot att gå och sova på kvällarna.
Undra om jag ska börja pensionspara?
