alotlikelife

Jaha, här kommer jag, flera månader sedan sist och vad har jag att säga? Inget "hej det är vår, fåglarna kvittrar och jag är bäst", inget "Åh, Håkan Hellström i solkskenet, och jag är kär kär kär!" Nej jag kom hit - till min egen blogg - för att sura...

Den här terminen kommer för alltid vara en parentes i mitt liv. Det gråa fula jag gömmer längst bak i garderoben, den håriga leverfläcken jag plockar och döljer under lager av smink, den sjätte tån jag kallar Ingegärd och tar bort kirurgiskt när jag äntligen blivit tillräckligt mentalt stabil att sluta prata med den/henne. Eller ja, inte det sista kanske, men ni fattar.

Tidigare terminer så har jag klagat över stress, krångel med litteraturen, lite tid, mycket att göra, dålig förberedelse - men jag har ALLTID klarat det! Hur negativ jag än varit inför en tenta så har jag ändå klarat det när det väl komit till kritan. Men nu, min femte termin på högskolan, så har jag totalt tappat greppet, ramlat av karusellen. Jag har nog aldrig läst så mycket som jag gjort denna termin, och ÄNDÅ så klarar jag inte tentorna. Det känns så fruktansvärt meningslöst. All den tid jag lagt ner betyder ingenting. När man misslyckas med en tenta är det okej, när även nästa går åt skogen blir man besviken (fast jag klarade den delkursen till slut), men när man misslyckas med den tredje så finns det inget självförtroende kvar. Jag känner mig totalt värdelös. Det här är det jag gör, jag jobbar inte, jag pluggar heltid för att kunna få ett jobb sedan, jag tar studielån för att kunna försörja mig. Så klarar jag det ändå inte. Jag orkar inte ens packa ihop saker, diska och åka hem till Kim för jag
blir så deppad. Ikväll ska jag äta resten av tacosen sedan igår, titta på tv och sura.

Fast först ska jag lyssna på vackra människors sång. För DÅ mår man bättre! :D

Det är tipset för dagen!

 Ljudet är dåligt - men ni fattar grejen. Chaoo!