alotlikelife

Hörni, alltså det här med image, det här med att göra bort sig, det här med hur vi väljer att leva våra liv och vilka människor det gör oss till. Vad är det för högpretentiös smörja egentligen?

Dags att sätta stas på ena armen (i mitt fall höger, för där har jag, enligt blodgivarcentralens sköterskor, en riktig praktven!) och injecera en megados av sanningsserum, lossa tungans band och bara slappna av lite. Kanske blir du så varm i kläderna att den gigantiska istappen vi ofta har i röven smälter, vem vet?

Jag börjar...

.1 Jag har repat min chefs bil
2. Jag har krossat min hyresvärds vackra fruktfat första kvällen jag träffade henne och skulle sova i hennes hus. Jag började gråta.
3. Jag har blandat ihop orden "titta" och "kissa" när jag skulle prata med en kund, med oerhört pinsamma följder.
4. Jag har avslöjat oerhört privata saker om mig själv, på fyllan.
5. Jag har, iklädd svensk fotbollströja, blockerat trafiken i en engelsk småstad, genom att uppfinna mitt eget övergångsställe. Med glåpord och hotfulla åtbörder som följd.
6. Jag har haft en patetisk kort karriär som snattare som avslutades inne i en godisaffär inne på Gröna Lund när jag skulle ta ett smakprov ur en av lösgodislådorna. Alla tittade.
7. Jag har, så många gånger att jag inte minns allt, glömt att stänga saker, glömt att ta med saker, glömt att ta bort saker, glömt att slå av saker...

Så, nu var det off my chest. Så hur har detta påverkat mig som person? Det skulle kunna göra mig till en osäker, nervös person med dåligt självförtroende. Fast jag insåg ganska tidigt att om jag ska leva så så går jag miste om väldigt mycket. Så jag kom till den punkt att jag insåg att jag måste börja älska mig själv för den människa jag är TROTS detta. Jag får helt enkelt börja räkna med att de människor i min omgivning som råkar ut för mina felsteg helt enkelt ska vara ärliga om hur de känner. Känner de sig sårade, så får de säga det, för då kan jag förklara att jag inte menade något illa. För om man ransakar sig själv så tror jag att man inser att man i VÄLDIGT få av de fall då man trampade i klaveret, menade något illa. Tärtom, ibland menar man så väl att man slår knut på sig själv. 

Alla mina fadäser har fått mig att kunna rycka på axlarna och inse att ingenting blir bättre av att jag gräver ner mig i dem. Jag frå helt enkelt rycka på axlarna och skratta åt det, och bjuda alla på ett skratt när jag berättar det i efterhand. 

Jag är lika vacker och smart även om jag krossat ett fruktfat. Alla människor gör bort sig, det är så man skaffar sig erfarenheter. Man är inte alltid sina handlingar, man kan faktiskt välja i vilken "minneslåda" man vill lägga sina erfarenheter i. Jag har väldigt få minnen i min "pinsamma-hemliga-saker-låda".
Däremot har jag väldigt mycket saker i min "pinsamma-klantiga-men-roliga-saker-låda"...

Vissa människor tycker säkert att jag tar alldeles för lätt på saker. Men hur ska jag annars kunna leva med mig själv om jag hela tiden ska kritisera mina ageranden? Det finns bara EN människa som är med mig to the bitter end, och det är jag!

Något som får mig att slappna av är att bjuda på någon av dessa händelser och se mina vänner (och blivande vänner) skratta, och se hur de slappar av. För jag kan tänka mig att de tänker "men gud vilken människa, hur vågar hon berätta något sådant? Jag trodde det bara var jag som gjorde sådana saker!"
Kort och gott, jag orkar bara skämmas ett litet tag, sedan inser jag att jag är en fantastisk person som får vara med om allt det här!

Tror ni verkligen att alla toppolitiker, alla modeller, alla programledare, alla artister gått igenom sitt liv utan någon gång skämma ut sig och verkligen känt sig värdelösa?... Jag VET att det inte är så.

Imorgon ska jag jobba, sedan ska jag åka hem till Vika och fira jul. 

Ni får gärna dela med er av era snedsteg, var anonyma om det känns bättre!

Idag var det den här musiken som spelades när jag skrev...

God natt!