alotlikelife

Vet ni, ibland så börjar jag tänka. Djupt. Då får jag oftast svårt att ta mig upp igen.
Jag blir så förvirrad så att jag nästan kan känna vansinnets vind blåsa mig i nacken.
Det blir så när jag försöker förstå något. Ni vet när man försöker minnas ett namn, och riktigt känner det på tungan.
Jag är så nära att förstå, men jag måste vända tillbaka för att behålla förståndet, för om jag ska försöka förstå alla, så är jag ingen människa, då är jag ett allomfattande medvetande, och vem orkar vara det?

Det känns inte hälsosamt, och jag känner mig ganska ensam. Ensam om att ha ett helt arkiv med mina samlade tankar, som hotat mitt förstånd så många gånger. Men ingen som fullständigt kan ta del av dem, för jag har vänt och vridit på dem så mycket.

Jag försöker inte att låta överlägsen, jag vill bara att ni ska veta varför jag låter melankolisk ibland.

Jag är ju ijengklien en riktigt glad människa!