alotlikelife

Orkar man leva varje dag som om den vore den sista?
Jag orkar inte...
För jag orkar inte titta på dem jag älskar och tänka att de kanske inte kommer hem mer. Att orden "Jag kommer snart tillbaka" kan bli det sista jag hör, eller det sista jag säger.
Jag orkar inte undra, bygga upp, riva ner...
Just nu känns det som att vad jag än håller i så är jag rädd att det ska förvandlas till sand och rinna igenom mina fingrar, så att jag står tomhänt i det obefläckade intet.

Redan som barn kunde jag med ren barnlogik räkna ut hur framtidens rakhyvlar och diskmaskinstabletter skulle komma att se ut. Jag berättade för min syster "Först kom rakhyvlar med ett blad, nu gör de reklam för rakhyvlar med tre blad, i framtiden kommer de ha fem blad".
Min syster tittade på mig med beundran; "Hur vet du det?"
"Jo, för allt blir bättre, det kan ju inte stanna. Precis som diskmaskinstabletterna, det började med att det var vita, sedan blev de vita och blå, och snart kommer ett till lager. Om några år kommer de vara såhääääär höga!"...

Och jag hade rätt...

Min syster minns nog inte detta idag. Men jag gör det. För det visar att man inte måste vara vuxen för att se hur mänskligheten fungerar. Våra drömmar, våra prioriteringar...