Inte ens kryckor fick jag!
Efter att ha betalat 80 kronor följer jag den gröna linjen, jag har klackskor på mig och låter som en auktoritet när jag går genom korridorerna. Pinsamt! Jag finner mig i situationen och börjar gå på tå. Så med böjda knän och överartikulerade rörelser når jag det lilla väntrummet...
Jag sjunker ner i en stol och börjar läsa "Våra svenska medicinalväxter".
Efter att ha blivit uppropad får jag sätta mig på en brits, distriktsköterskan lyser mig i halsen med en ficklampa, jag är röd...
Hon lämnar rummet för att hämta ett streptocockerprov, kommer tillbaka, går iväg igen för att hämta något annat, och jag vet att jag kommer få vänta länge.
Jag speglar mig i ett glasskåp, spegelbilden visar en androgyn gestalt, med fruktansvärt dålig hållning.
Jag sträcker på ryggen men orkar inte hålla mig upprätt utan lutar mig mot väggen. Ser planshen som sitter bakom mig på väggen, den sitter snett. Det irriterar mig, så jag ser det som min uppgift att se till att den sitter rakt igen.
Så jag lossar häftmassan som fäster bilden på väggen. Den sitter hårt, jag börjar dra i pappret med större övertygelse. Det lossnar.
Steg i korridoren.
Jag blir plötsligt väldigt mån om att inte framstå sim en kontrollfreak.
Panik!
Jag får fast planschen på väggen igen, någorlunda rak.
Distriktsköterskan äntrar rummet. Jag är nöjd. Hon tar ett halsprov, frågar hur länge jag hafr ont, frågar efter andra symptom, jag säger att jag inte har några andra symptom. Hon tar tempen och fastställer att jag har feber. 37,7,
(pinsamt lite), Jag säger "Ja men, då är det kanske därför jag är så trött på kvällarna!"
Hon lämnar rummet igen, jag drabbas av akut separationsångest och vill inte att sjuksköterskan ska lämna mig eftersom jag vet att hon kommer vara borta länge. Detta är välfärdssamhällets sjukvård (trots borgerligt styre). Jag lyckas dock lägga band på mig och inte slänga mig runt hennes ben.
Drygt 20 minuter senare går jag därifrån, med feber, utan halsfluss.
Puss och kram!
