I don't know if to spit on you, or kiss you!
Jag sitter här och skäms. Inte för att jag gjort något dåligt eller pinsamt. Utan för att jag är bittrare och mer långsint än jag trott. Jag märkte det igår när jag satt på facebook och tittade på lite bilder... Varenda gång jag såg bilder på de som jag gick med på högstadiet så fick jag något svart i blicken, det händer nästan varje gång. De gäller inte alla, utan bara de tjejer som ansågs "populära". Eller vadå populära, de hade mycket kompisar! Och gudarna skall veta att jag ville vara en av dessa kompisar...
Nej, jag har inte speciellt många positiva minnen från högstadiet. jag minns det mest som ett stort kapprum, eller varför inte kalla det "catwalk", för det var det det var. Ett ställe där du visade upp dig, vare sig du ville eller inte. Och där, vid någon vägg, på en bänk eller vid ett skåp. Där stod De, tjejerna som kom överens med de coola killarna, tjejerna som inte blev snömulade. De synade en nerifrån och upp, uppifrån och ner. Sen gjorde de en mental bedömning. Inte ett ord behövde yttras. Du var nu fri att gå.
Jag minns speciellt en tjej, hon var känd bland de flesta andra tjejerna (och många killar med för den delen) för att vara den typiska dumma blondinen. Hon var jättesöt och alltid glad. Jag hatade henne, och jag kan inte hjälpa att känna ett stygn av bitterhet i mig när jag ser henne på stan nu för tiden.
När jag ser kort på dem så vill jag bara säga "FAN, jag som hoppades att ni skulle bli på smällen efter högstadiet och bli feta och fula, ett samhällets avskum!"... Fast egentligen vill jag nog bara fråga "Men VARFÖR pratade ni aldrig med MIG?".. Jag vill inte att de ska lyckas, jag vill inte att de ska ha vänner!
Men herregud! Det var/är ju inte deras fel att jag var en osäker liten grå mus i mina beiga linnebyxor min bruna långkofta och min blonda alltid existerande hästsvans. De hade turen att hitta vänner att ha roligt med under högstadiet. Jag var dömd att misslyckas med detta uppdrag. Varför? Jo därför att jag tyckte att alla mina jämnåriga kamrater var omogna små fjortisar som ansåg att prov på äkta vänskap är när man drar in sin asfullla kompis i buskarna när polisen kommer "asså vafaan, skit samma om man typ spyr, fatta vilket jävla liv det blir om snuten typ måste sätta mig i fyllecell eller ta mig till sjukhuset!" Så var det, och allt jag kunde göra var att luta mig tillbaka och tänka; "Herregud! Vad är det för fel på dessa människor?"
Jag har EN riktigt vän kvar sedan högstadiet, förövrigt min bästa vän, Malin. Alla de andra var bara fel personer vid fel tillfälle. Jag föraktade dem, samtidigt som jag desperat ville vara med dem. Men de eviga diskussionerna i stil med "Asså, min morsa är dum i huvet, ba'fatt hon fick reda på att jag var ut och söp i lördags så får jag inte gå ut imorrn! Jävla CP-kärring!!"... Det hände någon gång att jag sade "Men för i helvete! Kan det bero på att hon är orolig för dig kanske? Varför ska du ljuga för din mamma så att du kan ut och dricka allt du kommer över? Förstår du hur maktlös hon känner sig?"... Funkade inte så bra...
Det var inte deras fel, men jag kan fortfarande inte se pådem utan att känna lite avsmak. Så är det med fördomsfriheten och den glada ödmjukheten...
Nej, jag har inte speciellt många positiva minnen från högstadiet. jag minns det mest som ett stort kapprum, eller varför inte kalla det "catwalk", för det var det det var. Ett ställe där du visade upp dig, vare sig du ville eller inte. Och där, vid någon vägg, på en bänk eller vid ett skåp. Där stod De, tjejerna som kom överens med de coola killarna, tjejerna som inte blev snömulade. De synade en nerifrån och upp, uppifrån och ner. Sen gjorde de en mental bedömning. Inte ett ord behövde yttras. Du var nu fri att gå.
Jag minns speciellt en tjej, hon var känd bland de flesta andra tjejerna (och många killar med för den delen) för att vara den typiska dumma blondinen. Hon var jättesöt och alltid glad. Jag hatade henne, och jag kan inte hjälpa att känna ett stygn av bitterhet i mig när jag ser henne på stan nu för tiden.
När jag ser kort på dem så vill jag bara säga "FAN, jag som hoppades att ni skulle bli på smällen efter högstadiet och bli feta och fula, ett samhällets avskum!"... Fast egentligen vill jag nog bara fråga "Men VARFÖR pratade ni aldrig med MIG?".. Jag vill inte att de ska lyckas, jag vill inte att de ska ha vänner!
Men herregud! Det var/är ju inte deras fel att jag var en osäker liten grå mus i mina beiga linnebyxor min bruna långkofta och min blonda alltid existerande hästsvans. De hade turen att hitta vänner att ha roligt med under högstadiet. Jag var dömd att misslyckas med detta uppdrag. Varför? Jo därför att jag tyckte att alla mina jämnåriga kamrater var omogna små fjortisar som ansåg att prov på äkta vänskap är när man drar in sin asfullla kompis i buskarna när polisen kommer "asså vafaan, skit samma om man typ spyr, fatta vilket jävla liv det blir om snuten typ måste sätta mig i fyllecell eller ta mig till sjukhuset!" Så var det, och allt jag kunde göra var att luta mig tillbaka och tänka; "Herregud! Vad är det för fel på dessa människor?"
Jag har EN riktigt vän kvar sedan högstadiet, förövrigt min bästa vän, Malin. Alla de andra var bara fel personer vid fel tillfälle. Jag föraktade dem, samtidigt som jag desperat ville vara med dem. Men de eviga diskussionerna i stil med "Asså, min morsa är dum i huvet, ba'fatt hon fick reda på att jag var ut och söp i lördags så får jag inte gå ut imorrn! Jävla CP-kärring!!"... Det hände någon gång att jag sade "Men för i helvete! Kan det bero på att hon är orolig för dig kanske? Varför ska du ljuga för din mamma så att du kan ut och dricka allt du kommer över? Förstår du hur maktlös hon känner sig?"... Funkade inte så bra...
Det var inte deras fel, men jag kan fortfarande inte se pådem utan att känna lite avsmak. Så är det med fördomsfriheten och den glada ödmjukheten...
Kommentarer
Trackback
