alotlikelife

Det är med en obekväm skavande känsla som jag läser boken Tusen gånger starkare av Christina Herrström. För det är min högstadietid hon skriver om. Jag känner igen varenda rast, som jag spenderat inne i biblioteket, av rädsla för att gå ut i kapprummet och få en snöboll på mig, rädd för att över huvud taget märkas, men mest av allt rädd för att bli ignorerad. Det var inte snöbollarna, de generande kommentarerna eller de likgiltiga blickarna som gjorde mig arg och besviken. Det var frustrationen over att inte kunna besvara dem på samma sätt.

Visst ville jag svara tillbaka, visst ville jag kasta tillbaka, visst ville jag visa att de var som luft för mig. Men det var de inte! Nej, jag var ingen sådan som "sket i vad andra tyckte om mig", jag med mina betyg hade kunnat skita i alla andra och fokusera på att vara den jag ville vara. Men sanningen var ju den att jag så innerligt gärna ville bli omtyckt, accepterad och inkluderad.

Ingen passade till mig eller de andra tjejerna på gymnastiken. Inte jag heller. Jag passade till killarna som jag visste skulle göra mål, för att på något patetiskt vis känna mig delaktig. Men jag var naturligtvis aldrig delaktig.

Jag känner igen varenda genomgång då läraren ställer frågor och jag eller någon annan tjej räcker upp handen, men blir överkörda av en kille som ropar svaret rätt ut, var det fel så blir han tillsagd att vara tyst. Svarar han lite smått oväntat rätt, så säger läraren "Bra! Men tänk på att räcka upp handen". Sedan ger hon, högst symboliskt, nästa fråga till den tysta tjejen, bara för att visa att hon inte glömt henne.
De gånger då en tjej glömmer av sig, eller helt enkelt tröttnar, och svarar rätt ut så får hon en iskall blick av läraren och en skarp tillrättavisning. För så ska inte hon bete sig.

Jag minns varenda gång då lärarna ber oss att vara ärliga och ta plats "För här har alla rätt att synas, höras och säga vad de tycker utan att känna sig hotad av någon annan"  och jag vet, att de inte vet eller kan styra vad som händer ute på rasten sedan, eller på väg till maten. På sommaren var det vattenballonger, på hösten var det kottar.
På vintern var det snöbollar...

Men det var ju ett skämt. Dessa killar var ju mjuka och omtänksamma innerst inne, de var bara omogna, osäkra och rädda att bli förlöjligade inför sina vänner.

Visst var det ju så att vi tjejer fick skylla oss själva, platsen fanns ju där: Det var ju bara att kämpa för den. Visa framfötterna och hävda våran rätt, för våra åsikter och vårat välmående var PRECIS lika viktigt som killarnas. Man kan inte vänta sig några tjänster, utrymmet måste vi ta själva.

För visst var det så, att när lärarna väl bjöd oss utrymme, så verkade vi ju inte intresserade.
När idrottsläraren väl frågade en tjej vad hon ville göra så ryckte hon ju bara på axlarna och sade: "Killerboll"
Sedan gick hon och satte sig på bänken, tydligen gjorde det ont att få bollarna på sig, men killar är ju så, de blir tävlingsinriktade och då kastar man hårt. För det det är svårare att träffa när man kastar löst!

Det här är att möta sig själv. Det här är att se den lilla blonda tjejen med naturfärgade linnebyxor som passar bollen till dem som ser till att hon aldrig kommer få den tillbaka...

Nej det är inte killarnas fel, det är inte tjejernas heller, och inte bara lärarnas.
Det är samhällets. För HUR kan man uppmana folk att ta plats och utrymme, när det ända sedan de var små varit så självklart att de inte vill ha den. Visst kan tjejer ha makt, men den är inte lika självklart att de ska ha den. Kom igen nu då, visa varför DU förtjänar den!

Bytesdjur är aldrig solidariska
Rovdjur jagar i flock...

Läsdenläsdenläsden