The confession she gave was truly confusing...
På en av föreläsningarna så säger min föreläsare (som förövrigt är en skånsk tant) att det finns en erotisk underton i Rödluvan. Jag vet inte hur det är med er, men jag vill INTE se någon erotisk underton mellan en liten flicka och en varg... Så därför tänker jag helt enkelt inte köpa den teorin. För en som undrar så läser jag "Barn och ungdomslitteratur" just nu. Det är därför jag fördriver mina dagar med att läsa barnböcker.
Usch, det är mycket nu. Jag har inte beställt litteraturen till den här delkursen, ni som följer min blogg vet ju att det var samma med förra delkursen. Då hade jag inte heller beställt litteraturen när kursen började. Nu är det ju såhär att vi tydligen behöver GROTESKT många böcker till den här delkursen! Igår när jag satt och skulle beställa så var jag uppe i 900 kronor onnan jag beställt hälften av alla böcker, HÄLFTEN!... Så jag tänkte "Fuck it! Jag försöker låna så många jag kan!"... Har jag gjort det? Nej.
Men det som stressar mig mest är att jag måste ringa till vårdcentralen och blotta mig. Jag måste ringa dit och gråta i luren för att de ska förstå att jag inte klarar av att stå i kö i ett år innan de ska utreda om jag är berättigad till samtalsterapi. Men jag kommer inte att ljuga, allt jag säger kommer att vara sant. Fast kanske något överdramatiserat. För faktum är att jag mår skitdåligt över mitt problem! Jag har aldrig berättat om det här på bloggen, har väl nämnt något angående, men aldrig berättat vad det är.
Så här är det i alla fall. Jag har, vad man väl skulle kunna kalla för "commitmen issues". Jag kan inte ha ett förhållande. Jag blir förälskad precis som alla andra, hur lätt som helst! Men jag klarar inte av att fördjupa en relation, jag får panik och stöter bort folk. Jag begär inte att någon ska förstå, för det gör inte jag heller.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara mitt problem. Men tänk att du är jättekär i någon. Sedan helt plötsligt så märker du att du bara vill vara själv, du stelnar så fort någon tar i dig och kan inte slappna av. Du märker att du inte vill ringa och prata med henne/honom, att du stöter bort henne/honom, att allt du vill är att sätta dig på en buss och åka iväg och inte komma tillbaka mer. Att du vill fly. Men mitt i allt detta så VET du att kärleken bara inte kan försvinna, du VET att du fortfarande tycker om henne/honom så mycket. Men du kan inte slappna av. Allt du vill är att njuta av att vara kär! Men du känner ingen kärlek... Jag har prata med alla mina närmaste om detta, men det är svårt att få dem att förstå att det inte går att bara "slappna av och ta det långsamt" för det spelar ingen roll, när man har en magkänsla och en instinkt som säger "Det här är inte vad du vill, bara lämna allt och gå tillbaka till det du känner dig bekväm med!"... Som sagt, jag begär inte att ni ska förstå. Jag önskar att jag åtminstone gjorde det själv. Så nu måste jag söka hjälp för det här, för jag går omkring som i ett vakuum just nu och ser inget slut på det hela. Jag känner mig så tom, alla runt omkring mig hittar någon, blir kära, flyttar ihop, delar varandras vardag. Jag ljuger för mig själv när jag säger att jag trivs med att vara ensam.
Så är det...
(Men oroa er inte, jag har inte självmordstankar, jag skär mig inte i armarna och jag dränker inte mina sorger i sprit och tabletter!)
Kanske inte vågar påstå att jag förstår exakt vad menar, men det känns som att jag har något liknande going on.
Har jättelätt att bli förälskad. Det händer väldigt, väldigt ofta.
När man väl träffar någon som man är tokintresserad av och som gillar en tillbaka så är allt frid och fröjd - ett tag. Man umgås och hittar på bus och dricker thé och bara har det allmänt mys. Det är först när man går in djupare i själva förhållandet som det tar "stopp".
Antingen är det för att jag inte vågar bli sårad eller så inser man att man bara var kär i kärleken och börjar genast planera hur man snabbast tar sig ur förhållandet utan att såra/bli sårad.
Man kanske tror att man skyddar sig själv genom att gå tillbaka till det där trygga som man alltid kan hitta sig själv i.
Det är jättetråkigt, men jag vet inte om jag kan säga om jag någonsin har älskat någon. Aldrig älskat någon på riktigt och villkorslöst.
Jag hoppas iaf att du lyckas hitta någon som du kan känna dig trygg i och med. :)
