when it's on fire
Åh, vilken fruktansvärt lagom, folkskygg, slö, praktisk och faktiskt ganska effektiv dag! Kanske inte är så tidseffektivt att gå upp halv elva på förmiddagen... Men det faller nog in under kategorin slö. Hursomhelst så har jag läst ganska mycket idag. Jag håller på att läsa en skitläskig bok! Den är inte läskig på ett sådant där spök/mördar-vis. Nej, den är läskig för att jag inte vet vad jag ska tycka om karaktärerna eller om storyn. Boken heter "Svenne" och är skriven av Per Nilsson.
- I Sverige ska svenskarna bestämma.
Så kunde han säga.
- I Sverige ska inte EU-byråkraterna i Bryssel bestämma. I Sverige ska inte de multinationella storföretagen bestämma. I Sverige ska inte USA:s president bestämma. I Sverige ska svenskarna bestämma. I Irak ska irakierna bestämma. I Libanon ska libaneserna bestämma. Eller hur?
Så kunde han säga, han som kallade sig Dackeman.
Svenne är en vanlig sjuttonåring från en liten by i södra Sverige. Bara på grund av sitt namn dras han in i ett politiskt spel som varken han eller någon annan riktigt förstår. Ett nytt nationellt parti med en karismatisk partiledare växer sig starkt, och efter ett halvår är Sverige förändrat.
Men allt får sin ände under några dagar av kaos och upplopp. Efter det måste Svenne fly för livet. Han misstänks vara ansvarig för hämndaktioner, mord, misshandel och straffläger. Nu gömmer han sig undan polisen och alla som vill hämnas. Det här är hans berättelse.
http://www.bok.nu/Per_Nilsson/Svenne
Well, storyn låter ganska enkel, men redan efter några sidor så förstår jag att situationen, karaktärenrna och händelseförloppet är mycket mer komplext än så. Ingen gillar att ifrågsätta det man tror att man har fastslagit, speciellt inte när den som ifrågsätter är du själv (låter nästan som dagens visdomsord).
Jag har märkt att jag inte riktigt tycker om att vara ensam längre. Vilket är tråkigt, för jag har alltid älskat att vara ensam! Nu när jag är ensam så öppnas lådorna med de tankar som jag kämpar för att sortera, ut flyger de och sedan sitter jag och undrar hur jag ska bekämpa mitt lilla problem. Jag kommer inte på något. Det slutar med att jag blir ledsen och börjar längta...
Längta efter det som jag lämnade, men det är bäst att inte säga något. För då blir allt rörigt och känsligt, och då känns det jobbigt.
