alotlikelife

Så mycket som händer nu, den här hösten har varit den värsta i mitt liv. Så mycket jobbigt som dränker mig, och precis när jag lyckas få huvudet över vattnet så händer något annat... 

Allt jag vill göra är att sitta och minnas farfar, han har gett mig många av de vackraste minnena i mitt liv. Förstår ni då hur det känns att inte hitta dem! Jag har minnen som bara är en månad gamla, men det känns som att de lika gärna kunde vara tio år gamla. Eller som att de aldrig någonsin ägt rum. Minnena är dunkla och suddiga och utan känsla alls. När alla andra runt omkring frågar hur jag mår så känner jag ingenting. Jag känner mig precis som mitt gamla glada jag, men jag låtsas vara lite ledsen för att jag vet att jag borde vara det. Självklart är jag ledsen, självklart vill jag att han ska vara kvar! Men hur ska jag kunna sörja när minnena inte finns där. Det närmsta minnet jag har är från sjukhussängen, doften, hans varma hud, de stora armarna som hållt om mig så många gånger... Där stannar jag, när jag vill tänka på honom. Jag stannar inne på sjukhuset när jag sitter där vi hans sida och sjunger för honnom och kysser hans feberheta panna. 

Många säger att de inte vill minnas sina nära och kära som sjuka svaga individer utan som de var när de var friska. Men jag kan inte ta åt mig dessa minnen, det enda jag minns med känsla är den där sista natten, den är allt jag har för tillfället. Och det räcker för mig, de är allt jag har. Jag har inte gråtit sedan dagen han dog. 

Det är så mycket mer som händer just nu. Förbjudna saker. Saker som jag inte får prata om...

det enda som är värre än när tårarna aldrig vill sluta rinna, är när de inte vill lämna ögonen...

Tur att jag har min sambo som alltid muntrar upp mig, står ut med mina boxningsfasoner, ser på skräckfilm med mig även om det tar ett tag att komma fram till den perfekta, den som är riktigt läskig men ändå inte FÖR läskig. 
Tack...