alotlikelife

Det var några dagar sedan, jo jag vet. Men det har varit ganska mycket nu, jag har hållit på att flytta och så mitt i detta så lämnar farfar mig. Mig och en hel värld.

Med det känns bättre nu, just nu känns det bara lite kostigt, eftersom mina minnen av honom känns overkliga. Det känns nästan som att han inte har funnits. Eller nej, det känns mer som en dröm.
Men så igår när vi åkte ut till hans hus, när jag steg ur bilen, såg upp mot altanen, antog jag bara att han skulle sitta där. Jag var nära att säga "Tjena farfar!" Men det fastnade i halsen... Men då blev jag glad, för det betyder att han har funnits.

Jag är så glad över att jag har vänner som vill finnas där för mig.

Annars då Elin?

Jooodå, jag pluggar på, har läst "Top Girls" idag. Vilket är den konstigaste pjäs jag någonsin läst, den går inte ens att förklara..


Här farfar, den här är till dig, och hade du förstått engelska så hade jag sjungit den för dig när jag satt där och höll din hand för sista gången... Men den är ändå till dig!