alotlikelife

Att se en del av mitt liv ligga och kämpa för att syresätta sin slitna kropp. Det stavas lidande, och lidande gör ont.
Att kyssa en feberhet panna och hoppas att du hör mig, att desperat vilja sjunka in i dig och hjälpa dig härda ut, det är vad livet med all dess nyckfullhet fyller mig med nu.
Du som tagit hand om mig sedan jag varit liten
Du som gråter när du tittar på elitloppet
Du som gråter av glädje när jag fick körkort
Du som gråter av glädje när din katt leker med en hemvävd mattkant
Du som som köper två sorters godis till mig när jag ligger sjuk hemma, då du inte vet vilken sort jag ville ha
Du som tyst kommer smygande och bara ställer dig och ler när du ser mig och dina närmaste
Du som kan fylla mig med sådan ödmjukhet, glädje och kärlek med ditt prestigelösa sätt att bara finnas till.

Dig ser jag nu ligga i en säng som burit alltförmånga sjuka...
Och jag måste stå ut med vetskapen att jag jag måste leva utan dig, resten av mitt liv.

Om det finns en gud där uppe i det blå intet, så borde han se ner på dig och förstå att världen är inte lika gyllene och harmoisk om inte du finns där. Han borde förstå att sådana människor som du inte FÅR dö.
Du borde K-märkas och bevaras tills jag är redo att följa med dig bort...

Snälla du min älskade vän, vakna upp och se på mig och säg att du bara sovit lite!
Jag älskar dig så mycket och jag slits mellan önskan om att bara se dig dra ditt sista andetag och förgylla hela himlen med din närvaro och önskan att alltid, alltid, alltid ha dig nära.

Jag gråter så mycket att jag kan andas. Men det är något med sorgen för dig som är det vackraste jag någonsin upplevt. För det finns inget fult, inget dåligt samvete, ingen orättvisa ingen bitterhet i den. Det är bara rena tårar som faller...

För den vackraste människa jag någonsin känt, och den underbaraste man jag någonsin älskat.

Jag älskar dig, du din gamle skrotnisse... Min älskade farfar!

Släpp nu, om du inte orkar mer... Du får.