långt ifrån idealet
Usch, ibland börjar jag fundera på det här med mitt karriärval. Jag såg nyss en dokumentär om en lärare som jobbade på en högstadieskola där det fanns stora problem med elever med ofullständiga betyg och ständiga konflikter mellan lärare och elever. Tillslut ringde läraren till sin gamla lärare, som nu var i pensionsåldern. Denne kom till skolan och försökte bringa ordning. Han använde sig av den gamla skolans okomplicerade disciplin - inga tuggummin, inga kepsar i klassrummet. Det fungerade bra, för det mesta, eleverna kände sig trygga med hans självklara auktoritetsroll, det fanns ingen tvekan om att det var HAN som var läraren och dikterade villkoren. Jag beundrar denna självklara auktoritet, det handlar inte om att trycka ner eleverna eller utöva självhävdelse via sin maktposition. Det handlar om att eleverna - för att kunna studera mitt i all förvirring - behöver någon som guidar och stöttar. Det mest imponerande var när den gamle mannen satt på tunnelbanan och killen snett mitt emot lade upp fötterna på sätet. Med ett tydligt "Ta ner fötterna därifrån!" och en hand på hans ben så fick han killen att flytta benen.
Det är här jag börjar tvivla. Jag skulle inte våga säga något sådant, jag skulle sitta och sura över hur respektlöst den här killen beter sig - och jag skulle skämmas för att jag inte sade något. Så feg är jag. I söndags morse så gick jag hem genom stan, och vid en blomlåda står tre ungdomar (kanske till och med i min ålder!). Jag hörde att de sade "vänta, nu kommer det någon." när jag kom och när jag kom närmare såg jag att massor av blommor var uppryckta ur lådan och låg i en stor jordhög bredvid.
Jag blev jätteirriterad men tänkte att jag har ju faktiskt inte sett dem göra något, jag kan ju inte bara anklaga dem för något jag tror de har gjort. Så jag snörpte på munnen och gick vidare.
När jag gick in genom min port så såg jag att de stannade vid nästa blomlåda och såg efter mig.
Och där inne i trapphuset stod jag och var arg så jag kokade. På dem för att de står för själviskhet och ett beteende som säger "Jag har rätt att göra vad som helst när jag känner för det, att andra får lida för det skiter jag i" - och på mig själv för att jag står för det jag hatar mest. Rädsla och passivitet.
Som lärare kan jag ju inte vara rädd för mina elever!
Jag ska börja äta anabola, så jag får muskler och förlorar empatin - jag ska bli hård och skoningslös.
Det är här jag börjar tvivla. Jag skulle inte våga säga något sådant, jag skulle sitta och sura över hur respektlöst den här killen beter sig - och jag skulle skämmas för att jag inte sade något. Så feg är jag. I söndags morse så gick jag hem genom stan, och vid en blomlåda står tre ungdomar (kanske till och med i min ålder!). Jag hörde att de sade "vänta, nu kommer det någon." när jag kom och när jag kom närmare såg jag att massor av blommor var uppryckta ur lådan och låg i en stor jordhög bredvid.
Jag blev jätteirriterad men tänkte att jag har ju faktiskt inte sett dem göra något, jag kan ju inte bara anklaga dem för något jag tror de har gjort. Så jag snörpte på munnen och gick vidare.
När jag gick in genom min port så såg jag att de stannade vid nästa blomlåda och såg efter mig.
Och där inne i trapphuset stod jag och var arg så jag kokade. På dem för att de står för själviskhet och ett beteende som säger "Jag har rätt att göra vad som helst när jag känner för det, att andra får lida för det skiter jag i" - och på mig själv för att jag står för det jag hatar mest. Rädsla och passivitet.
Som lärare kan jag ju inte vara rädd för mina elever!
Jag ska börja äta anabola, så jag får muskler och förlorar empatin - jag ska bli hård och skoningslös.
Kommentarer
Trackback
