Om jag bara kunde packa dina väskor och föra dig hem.
Det känns så orättvist! Allt jag tänker på är hur det var då, då när utmaningar stavades höga träd och hopp från bryggan ner i sjön där vi tog våra första simtag. Idag är du under vattnet och riskerar att aldrig komma upp igen.
Jag gråter för att jag hatar att se dig försvinna, jag gråter för att risken finns att jag måste gå på en begravning till i år och att jag - även om jag vet om det - inte kan göra något åt det. Jag hatar att valet är ditt och inte mitt.
Jag vill finnas där men jag vet att om jag ska göra det så måste jag vara brutalt ärlig och kompromisslös, och jag är inte bra på det när det gäller dem jag älskar. Jag vill hjälpa men jag måste garantera att jag inte kollapsar själv när jag försöker - jag vet inte om jag är stark nog.
Det gäller allt eller inget nu, nu eller aldrig, vinna eller förlora, simma eller drunkna, flaxa eller falla, leva eller dö.
Allt det där som vi lärde oss när vi var små... Minns du det?
