alotlikelife

Ansiktsmålning på dalateatern. Som att dela ut mat i en kåkstad full med flyktingar, antingen ger man mycket till några, eller så ger man lite till många. Jag fick en flicka att börja gråta för att hon inte fick ett lika avancerat kattansikte som hon sett mig göra tidigare. Jag kände mig som världens sämsta människa.

En mamma kom med sina två barn och ställde sig i kö, när det blev ena barnets tur så kom en annan flicka och ställde sig före. "Nu får du nog vänta lite, jag ska måla henne först." säger jag och pekar på ett av barnen. Därefter lägger mamman en varsin hand på barnens axlar och säger: "Ja, detta är mina pojkar, som vill bli målade." det ena blonda långhåriga barnet i sexårsåldern säger "Hon? vi är faktiskt pojkar!"...

Jag skämdes så att jag ville dö lite... Sen blev jag tvär. Vafaan, jag är väl ingen elak människa bara för att jag inte ser att hennes barn är pojkar. Jag tittade väl inte så noga, men å andra sidan hur ofta ser man fel på kön? Jag antog väl naturligtvis att min första bedömning var rätt!
Jag  började osökt att tänka på en flicka i England, som har en sjukdom som gör att hennes hud åldras jättefort, hon är 13 år och ser ut som 40 i ansiktet.

När hon gick på bussen och visar upp det busskort som vittnar om att hon är en högstadieelev så börjar busschauffören skratta åt henne. Han målades ut som ondskans sinnebild. Men herregud, hur ska han kunna veta att hon har en sjukdom som gör att hon ser äldre ut. Det är inte den naturliga slutsatsen man drar när man ser henne.
Hur ska jag kunna veta att det var en pojke som såg ut som en flicka?