alotlikelife

Det börjar bli jobbigt att gå på Al-Anon-möten nu. För helt plötsligt ska jag gå från att observera och ta del av till agera och gräva i mig själv. Inventera mitt känsloregister kan man kalla det, trycka på play och hitta allt som gör mig arg/bitter/irriterad, rädd och skamsen/skuldbelagd.
Jag blir sur, för jag förstår inte vad som är meningen. Det enda jag försöker göra är att leva på ett konstruktivt och bra sätt, men jag får hela tiden dubbla budskap om hur detta ser ut. Jag har nyss tagit till mig klyschan om att "acceptera mig själv som jag är och inte jämföra mig med andra"...

Helt plötsligt får jag höra att jag ska arbeta bort delar av mig själv, delar som varit en stor del av mig så länge.
Och att jag ska "hitta en föreblid", någon att försöka efterlikna! Herregud, jag känner mig som en vilsen hund som någon försöker träna om..
Vad ska jag hålla i sålänge? Var är då jag i all denna sörja av medberoende, rädsla, harm, skuld och skam?

Jag förstår naturligtvis vad hon menar, jag förstår att det inte handlar om att radera mig själv utan att ta bort de saker som hela tiden hindrar mig att leva fullt ut, men just nu så känns det fruktansvärt jobbigt att skriva ner saker som jag hållit svävande, av rädsla för att skuggan ska komma alltför nära.

Sedan finns naturligtvis den darrande delen av mig själv som är rädd för att gräva ner sig i saker som kanske egentligen inte är ett problem. jag känner INGEN som INTE uppvisar någon form av tecken som utmärker en medberoende. Betyder detta att alla människor är vilsna själar?
Men samtidigt så vet jag exakt vad hon menar, och exakt vad jag måste göra...

Det gör mig naturligtvis ännu mer irriterad...

Och mitt i allt detta så vill jag bara ha en famn att krypa upp i, och vetskapen om att jag inte klarar av det gör mig ledsen!

Men inte hänger jag läpp för det inte. Imorgon är det tenta och efter det så blir det en kväll i alkoholens luddiga tecken. För när en shot kostar 30 kronor så klagar man inte!

Kärlekbetygelser