alotlikelife

Ibland vill jag bara vara filmstjärne-arg/ledsen. Jag vill ligga i soffan och äta glass direkt från förpackningen, inte duscha på flera dagar, gråta en skvätt framför spegeln samtidigt som jag berättar för sig själv hur puckad och missanpassad jag är. Låsa dörren och tejpa igen brevinkastet för att försäkra sig om att världen inte kommer in i form av en elräkning eller ens en rabattkupong.

Medias bild av sorg, melankoli och deppighet tillåter oss att älta och jag frågar mig om det är hälsosamt? Ska man skrika medan man faller eller ska man lägga energin på att förbereda sig på att ta emot sig och försöka ta sig upp igen? Jag har en förmåga att inte tillåta mig att vara ledsen eller arg. Samtidigt så kan jag själv tycka att jag är expert på att isolera mig och deppa lite. Mina tankar är min absolut största fiende, så det kan ju då inte vara helt hälsosamt att stänga in sig tillsammans med dem. Men äh, lite melankoli har ingen dött av.

Det finns inget som är så vackert som ren sorg och nu när jag känner för lite regelrätta tårar så tar jag fram en av farfars gamla skjortor och tänker på honom.

Det kommer bli en jobbig vecka det här, jag varvar en ny kurs med tentalugg inför omtentan på fredag! Det härdar, det härdar. För dödar gör det då rakt inte.

Anna säger det bättre än jag...