alotlikelife

ca 28 timmar och 20 minuter.

Jag behöver i alla fall inte vara på praktiken idag. En livlina att upskatta. Jag tror nog jag hade gått sånder om jag stod bland sådär mycket folk. Med ett patetiskt försök att se läraraktigt intresserad ut - när allt jag vill är att krypa ihop i fosterställning och gråta. Hur kunde jag tro att detta var ett bra beslut? Hur kunde jag ens tro att jag skulle överleva det?

Men jag får väl försöka. Det är min skyldighet.
Under tiden kan väl någon karva sina initialer i min för evigt blödande kropp. Jag vill ha ytliga sår att läka.