Jernbergs valkoll
Okej då, det är väl dags att - såhär dagen innan valet - deklarera var man står på den politiska kartan, och varför. Jag har alltid hållt mig till samma block, ända sedan jag gick i högstadiet.
Den viktigaste frågan för mig är jobben, eftersom jag utgår från den ideologin att varje människa - för att känna sig lycklig - skall vara huvudpersonen, regissören och författaren i sitt eget liv. Detta blir du genom att inte göra dig beroende av yttre instanser. Jag knyter ihop resonemanget: Alla mår bra av att ha ett jobb. Alla mår bra av att veta att DU har tjänat Dina egna pengar.
Innerst inne kan vi nog alla skriva under på att vi vill ha ett rättvist samhälle, ett samhälle där alla hjälps åt, ett samhälle där alla är lika viktiga och lika uppskattade.
Tyvärr är det så att vissa inte känner sig inkluderade i lagandan, av en eller annan anledning. Vissa hamnar i arbetslöshet och känner sig på så sätt utanför samhället. Alla vet att om man förlorar hoppet så förlorar man oftast viljan och kraften att kämpa. När sådant händer ska samhället gå in och hjälpa till.
Därför röstar jag blått.
För mig betyder hjälp att se till att någon som förlorar hoppet och viljan märker att "Jag måste ta tag i Mitt liv och Min livssituation". Socialdemokraterna har - säkert med välvilja i tanken - gett pengar till människor som är arbetslösa eller sjukskrivna. Inga krav ställs, förutom att du skickar iväg en ansökan då och då - ofta ansökningar där du inte ens har några ambitioner att få jobbet. Kravet är "sök jobb", jag ställer frågan: Varför ställs inte kravet "skaffa jobb", när detta - helt logiskt - borde vara meningen?
Jag tycker inte att det är fel att ställa krav och förväntningar på människor, det gör vi ju på våra vänner! Är det inte ganska förnedrande att inte ha några förväntningar på sig? Att ingen förväntar sig att du över huvud taget kan hitta något jobb.
Hur fixar vi jobb då? Jo genom att sänka arbetsgivaravgiften - speciellt vid anställning av ungdomar - så ser vi till att företagen vågar anställa. Vissa hävdar att blå politik står för att ungdomar ska tjäna mindre pengar, och företagen tjäna mer. OM det nu är så så ställer jag frågan: Är det inte bättre att ha ett jobb - om än lågavlönat - få arbetslivserfarenhet, arbetsgemenskap och en känsla av vara "med i matchen"?
Jag har hört många uttalanden i stil med "Ja, men det har ju inte blivit bättre!"
På det uttalandet svarar jag: När företag skall privatiseras så får samordnarna och cheferna i kommunen nya uppgifter. Förr har man haft ett ställe att vända sig när något skall göras. Det har inte funnits nägon konkurrens och kommuncheferna är inte vana att förhandla. De är helt enkelt inga affärsmänn. Det tar tid att hitta rätt kompetens och rätt sätt att agera.
Så tänker jag!
Den viktigaste frågan för mig är jobben, eftersom jag utgår från den ideologin att varje människa - för att känna sig lycklig - skall vara huvudpersonen, regissören och författaren i sitt eget liv. Detta blir du genom att inte göra dig beroende av yttre instanser. Jag knyter ihop resonemanget: Alla mår bra av att ha ett jobb. Alla mår bra av att veta att DU har tjänat Dina egna pengar.
Innerst inne kan vi nog alla skriva under på att vi vill ha ett rättvist samhälle, ett samhälle där alla hjälps åt, ett samhälle där alla är lika viktiga och lika uppskattade.
Tyvärr är det så att vissa inte känner sig inkluderade i lagandan, av en eller annan anledning. Vissa hamnar i arbetslöshet och känner sig på så sätt utanför samhället. Alla vet att om man förlorar hoppet så förlorar man oftast viljan och kraften att kämpa. När sådant händer ska samhället gå in och hjälpa till.
Därför röstar jag blått.
För mig betyder hjälp att se till att någon som förlorar hoppet och viljan märker att "Jag måste ta tag i Mitt liv och Min livssituation". Socialdemokraterna har - säkert med välvilja i tanken - gett pengar till människor som är arbetslösa eller sjukskrivna. Inga krav ställs, förutom att du skickar iväg en ansökan då och då - ofta ansökningar där du inte ens har några ambitioner att få jobbet. Kravet är "sök jobb", jag ställer frågan: Varför ställs inte kravet "skaffa jobb", när detta - helt logiskt - borde vara meningen?
Jag tycker inte att det är fel att ställa krav och förväntningar på människor, det gör vi ju på våra vänner! Är det inte ganska förnedrande att inte ha några förväntningar på sig? Att ingen förväntar sig att du över huvud taget kan hitta något jobb.
Hur fixar vi jobb då? Jo genom att sänka arbetsgivaravgiften - speciellt vid anställning av ungdomar - så ser vi till att företagen vågar anställa. Vissa hävdar att blå politik står för att ungdomar ska tjäna mindre pengar, och företagen tjäna mer. OM det nu är så så ställer jag frågan: Är det inte bättre att ha ett jobb - om än lågavlönat - få arbetslivserfarenhet, arbetsgemenskap och en känsla av vara "med i matchen"?
Jag har hört många uttalanden i stil med "Ja, men det har ju inte blivit bättre!"
På det uttalandet svarar jag: När företag skall privatiseras så får samordnarna och cheferna i kommunen nya uppgifter. Förr har man haft ett ställe att vända sig när något skall göras. Det har inte funnits nägon konkurrens och kommuncheferna är inte vana att förhandla. De är helt enkelt inga affärsmänn. Det tar tid att hitta rätt kompetens och rätt sätt att agera.
Så tänker jag!
Kommentarer
Trackback
