alotlikelife

När jag äntligen har förlikat mig det faktum att jag INTE kommer kunna gå på Peace & Love, accepterat samt tagit åt mig extrajobb. Då ringer my darling Simon och frågar om jag vill köpa en biljett med festivalpass och camping för 1000 kronor!... Därmed rök mitt argument att jag inte har råd. Däremot finns fortfarande jobb-problemet kvar, men jag vill inte ha ett problem mindre! För då börjar jag bara spekulera i ifall det kanske finns en chans att jag skulle kunna åka dit! . DET FINNS INGEN RÄTTVISA OCH INGEN GUD!

Jaja, nu släpper jag det. Vad sa du? Peace & Love, vad är det?
Så, poff, simsalabim, borta...

Nu sitter jag på min altan och har precis laddat hem ett bildredigeringsprogram som jag inte förstår mig på. Vilket gör mig hett och intensivt hatisk. Någon här som kan ge mig en snabbkurs i GIMP?
Varför ger jag mig in på ett område jag inte förstår?...

Hahah *insane laughter*... Ja, nä, om man skulle ta och gå och laga lite lunch kanske.

Hej då!

Känner ni ibland som att någon står någonstans och bevakar er, bara tyst, bara är, inuti, utanför överallt och/eller var som helst? Jag känner så...
Jag känner så när. Nej, jag måste börja i andra änden.
Jag vet vem Den är nu! Det är jag, Jag följer efter mig själv och vill inte lämna mig ifred... 
Så jag stannar upp, stannar upp och ber Mig att lämna mig ifred! Sedan inser jag att den tysta del av mig som tyst står och ser på, har något menande i blicken. Hon har faktiskt något att säga.

Men vad är det som säger att denna åskådare, denna splittra av mitt jag, vad är det som säger att Hon inte är Jag? Vad är jag utan henne, kan jag leva utan henne?
Så jag tystnar och frågar henne, frågar Mig. Vad är det jag vill? Varför ser jag på mig som att jag inte finns?

Varför finns Hon inte inuti mig? Hon ska vara i mig, för jag är inte hel utan den andra delen av mig!
Så full av frustration skriker jag; Vad är det jag vill? stå inte bara där! HJÄLP MIG! VAR MIG!

Men jag svarar inte, jag är bara tyst och ser mig själv milt i ögonen så att jag i botten av min fladdrande själ blir rädd för min egen blick. För jag vet ju...
Jag vet ju att Hon står där för att jag inte förtjänar henne. Eller för att hon behöver vara där, och jag blir rädd att hon hotar att lämna mig. Hon med sin allseende alltför milda blick borde veta att jag behöver Henne, för hon är inte mitt andra jag. Hon är mitt första och mitt enda. Hon är inte en splittra, hon är hjärtat, själen, rösten och mitt sinne.

Så jag ser ner mot mina fötter, tar ett andetag lagom djupt för att klara av att säga "förlåt".

Sedan tar jag Henne i mina armar och lovar att det aldrig ska hända igen. Jag ska aldrig mer behöva bevaka mig. Men Jag vet att det kommer hända igen och jag klandrar mig inte för det.
För Jag vet att när jag väljer den lugna floden för att den är allt som är bekant att hantera,
när jag väljer den så kommer jag få för mycket tid,
tid som jag borde lägga på att kämpa mot vågorna i den vilda och lyriska floden, den jag borde valt.
Och det är den tiden, den som inte borde finnas, det är DÅ hon kliver ur och ser på mig och hon vet att jag vet. Men jag ser på henne, på mig själv, som ett olydigt barn ser på sin förälder efter att tagit kakor ur burken för fjärde gången, jag ser på mig själv och låtsas att jag inte vet vad jag gjort för fel...

Därför har jag en del av mig som bevkar mig, och det kommer att hända igen! Tills jag vågar äga dina händer. Tills jag förtjänar att äga dem!

Allt jag vill i denna världsparallell är att äga dina händer... De är de vackraste som vandrar över toner.

Så nu vet du...

"Tångar" heter det inte! Nej det heter "tänger"...
Men inte fan heter det "mäser", nej för då heter det fan i mig "måsar" "och "svanar" inte "sväner"...
"Stockar" inte "stäcker"... It goes in and on!

När jag försökte redogöra för min teori för Saija så skrattade hon och tyckte att "men Elin, 'mäser' kan man ju inte säga, det låter ju inte klokt"
Nej det gör det inte, för vi har inte fått det inpräntat i oss sedan vi var små att det heter "mäser"... DÄRFÖR låter det inte klokt. När jag var liten och fick höra att det heter "tänger" så tyckte jag inte att det lät klokt.

Ja, vi människor alltså!

Haha, det är roligt hur vi i människor fungerar ibland, eller mest hela tiden faktiskt! Tänkt att sex har en sådan jäkla makt över oss! på grund av min egna bristande effarenheter av, vad jag har förstått, denna himelska drog så kan jag stå som åskådare på sidan av... Ja jisses, haha!

Idag har jag jobbat och det gick bra, fast det gick segt som en skadeskjuten snigel... Vi hade kunder till 18.20 (vi stänger18.00)... Jobbigt. Fast det är då man tvingar upp mungiporna och säger "nej nej, stressa inte, för all del"

På onsdag ska jag gå till frisören och fixa till den lilla lax-rosa incidenten som inträffade för några veckor sedan. Jag är trött på att ha samma färg som en sommarjacka för kvinnor över 65!...

Ta det lugnt!
/ Elin

PS. Förresten, OH... MY... GOD! Titta på den här! OCH VÅGA INTE AVSLUTA UTAN ATT HA SETT HELA!! (Jag började meningen med en konjunktion här, ni fattar väl allvaret!!)

Gårdagens studentbjudning blev sensationell! Jag kunde inte äta något, eftersom potatissalladen hånade mig så fort jag såg på den. Hårt, jag vet!

På kvällen åkte jag och min bättre hälft Elin hem till Eva och Tor för att hälsa på dem, deras dotter, min kompis, Sara tog ju också studenten. Några timmar senare åkte vi därifrån för att bege oss in till stan för att gratulera Sara "in person".. Men på grund av ösregnet (och att vi inte fick tummen ur och åkte i tid) så hade hon förmodligen redan gått in på krogen för att förrirra sig i naiv framtridstro och alkoholdimma, och lite studentglädje också... Så vi gjorde som vi gjort så MÅNGA gånger förr, vi åkte till statoil och köpte chirre och dirre (chips och dipp reds. anm.) begav oss mot hennes behagliga boning och lade oss tillrätta för att titta på film. Mycket trevlig kväll!

Som en följd av detta så kom jag i säng alldeles för sent, med tanke på att jag skulle upp och jobba idag!
Men när jag kom till jobbet och såg att jag skulle jobba med Magnus och Saija så blev jag GLAD!.. Det var länge sedan vi jobbade som det TEAM vi är!

Nu sitter jag hemma, utan vidare planer, förutom att umgås med släkten fårn småland som är här...

Sen ska jag in till stan och vara fyllechaffis, i MIN bil!

Här kommer lite bilder från gårdagen:

Shoo!

Några timmar och en jävla massa potatissallad senare...
Jag har nästan ingen hud kvar på fingrarna, den har jag nämlign skrubbat bort med hjälp av en potatisborste. En potatisborste som ser ut som en potatis ovanifrån så att jag varenda gång jag tappade den i vasken plockade jag upp en potatis istället. Men men, det är väl potatisborst-företagets sätt att visa att även de har humor...

Det värsta är att jag är inte färdig för fem öre...
Jag kommer drömma om muterade megapotatisar inatt (muterade megapotatisar, bra punkbandsnamn).
Stora potatisar som jagar mig, mil efter mil över ett oändligt potatisland... "Skrubba mig, hacka miiig!"

Usch...

Här ska ni få se någonting rikigt fränt! De här bilderna tog Peter Ljungkvist på mig förra sommaren. Frågar ni mig så är de RIKTIGT snygga... Men det är för att Peter är RIKTIGT proffsig!

Ibland blir man bra nöjd!

Nu ska jag åka och ro... Beach 2009 nalkas med stormsteg!

ram-ram!

Jag såg (totalt emot mina principer) ett avsnitt av "Sex and the city" igår, och jag blir både imponerad, förvånad och förvirrad. Jag vill också gå på date med killar (män, i deras fall) och bli upp över öronen förälskad och ha sex efter första daten... Därför blir jag imponerad!
Förvånad blir jag just över det faktum att jag faktiskt ÄR imponerad. Jag menar, Jag har sett ganska lite av den här serien,(okej, jag har sett mer än ett avsnitt, men inte i följd! HÖR NI DET? INTE I FÖLJD!) men det behövs inte mycket för att jag ska reagera på amerikanska kapitalist-serier.
En av tjejerna gifter sig med en kille utan att ens ha bott ihop med honom (allt handlar nämligen om att gifta sig, man är inte komplett som människa om man inte är gift!), åtminstone inte länge nog för att märka att han gillar att gå omkring naken (vilket naturligtvis är ett HUGE problem!). Resten av serien går ut på att visa att det är trevligare att leva  "1:st class".. Klart man inte åker tåg där man måste sitta i en liten kupé, det vore ju katastrof! Undra om tjejerna någonsin hört talas om "Hållbar utveckling"? Mitt i allt detta konsumerande....

Men det är, however, inte det som jag vill ägna detta inlägg åt... Jag sparar förvirringen till sist. Carrie går på date med en rik konstnär som hon har träffat EN gång och pratat med i telefon EN gång... Sedan sitter hon där, på daten, och är så grymt avslappnad och bubblig.

Jag fattar, jag är med..

Sen, på slutet av daten så kysser de varandra och har sex, helt ohämmat!
Det är HÄR jag blir så förtvivlat förvirrad. Ponera nu till exempel att jag skulle bli bjuden på date av någon som jag tycker mycket om, men inte på DET sättet. Har jag då inte rätt att sitta där mitt emot honom och skratta och vara bubblig. Jag menar, sådan är ju jag! Det har nämligen hänt att jag gått ut med någon som jag tycker mycket om som vän, men inte förstått att det varit en date. Följderna har blivit att han har trott att jag varit intresserad, och sedan, i efterhand, frågat varför jag gick ut med honom när jag ändå inte var intresserad.
Därför att jag gillar ditt sällskap!

Är det jag som är självisk här? Tänk om han hade bjudit ut mig som en vän, för vänner går väl ut och äter tillsammans! Tänk om jag då hade ballat ur och tänkt: "Nähädu gubbe lille, jag är INTE intresserad, och vi vet båda hur det blir, du bjuder på en glass och sen måste jag ligga med dig!!"...

Det jag försöker få sagt är att; tänk om Carrie hade gått på daten med Herr konstnär och upptäckt att hon inte var intresserad av honom på det viset. Borde hon då tänka på att inte upfattas som flirtig? (vilket kan betyda att man är lite FÖR glad, fnittrig och pratig = Elin)... Måste hon vara tvär?

Äh, enough deep talk!
 
Take it away Ted!

Alltså det här med "causes" och Fanclubs för diverse bra människor (det är alltså Facebook jag pratar om)?! När jag blir inbjuden till sådana klubbar så går jag sällan med... Varför? Jo, för att jag är en elak, ondsint människa som tycker att det är helt okej att våldta barn eller att misshandla djur!

HAH, där lurade jag er allt!

Men det är bara det att om jag trycker på "Join cause" så ska datorn ladda och sen ska man säkert godkänna applikationen, and for what? Är dessa klubbar i direktkontakt med Vita huset..

"Hörrödu Obama, nu har det bildats en 'cause' här på 'fejjan' som är emot barnmisshandel! Tänk att det finns så många som är emot det. Vilka bra människor, tack vare dem så ska vi förbjuda barnmisshandel!"

Det är ju redan förbjudet! Vad väntar sig egentligen de som startar en sådan "cause"? Att någon ska argumentera emot dem?! 
"Ni kan vänta er motstånd era 'anti-barnmisshandlare'.. Vi tänker inte sluta hävda vår rätt att misshandla våra barn!"
Tror inte det va..

Såhär ser det ut när jag loggar in på FaceBook:

"Rädda barnen".. Ignore
"No dogfights"... Ignore
"Stoppa utrotningen av den 'australiska pungsälen'"... Join cause
"Fight cancer"... Ignore
"Stop child-pornografy"...Ignore

Ja, och jag känner mig hemsk. Jag gör det! Men vad gör jag för nytta genom att gå med. Jag bidrar ändå inte. Om det inte är som jag beskrev ovan, att FaceBook har tät kontakt med de som styr världen.

Jag vet inte hur många "I love my dad klubbar"  jag är med i... För jag känner mig som en dålig dotter om jag inte går med i de jag blir inbjuden till.

"I-landsproblem of the day"

Här får ni en RIKTIGT bra låt!

Och helt plötsligt går allt i slow-motion... Man tar av sig skygglapparna och ser sig omkring, och där i mitt "omkring", där dör mina anhörigas anhöriga. Så jag är bara glad att jag finns här...

Jag är bara glad att jag kan hjäpa till...

Igår röstade jag. Mamma, pappa jag och hundarna gick till församlingshemmet för att göra ett försök att påverka det gigantiska globalväsende vi kallar världen...

Pinsamt att jag ska behöva legitimera min egen mamma! Tur att hon röstade samma som jag, annars hade jag aldrig gjort det!

Jag har börjat drömma sagodrömmar igen..
 Inatt drömde jag att jag och några kompisar hade bosatt oss i ett hus som låg utanför en by (alltsammans utspelar sig naturligtvis på medeltiden, i äkta sgoanda). En dag när jag var på väg ner till byn så  kom en jätte ridande (det var en liten jätte, fast i alla fall en jätte, det fanns stora och små) han kom galopperande på sin häst (som inte var en "jättehäst" utan en "normal" häst). Helt plötsligt ramlade han av, sedan sprang han därifrån..

Så jag sprang fram till hästen och tog den, tänkte liksom att "den får den får det bättre hos mig än hos jätten" . Jag satt upp och red därifrån.

Sedan när jag kom in till byn så hörde jag att det var en man där och letade efter sin häst. Jag föstod direkt att det var jätten. Så jag försökte gömma mig och hästen bakom en halmbal inne i en smedja. Mannen kom gående förbi och jag förstod att han skulle se oss (ja, jag hade väl inte lyckats så bra med gömmandet, om man säger så), så jag gick självmant fram och frågade "Är det här din häst?" (att mannen inte alls såg ut som jätten som fallit av hästen tänkte jag inte på... Man är ju inte speciellt logisk när man drömmer och vem vet, om det finns jättar så kan de säkert förvandla sig till människor!). Mannen sade att "nej, det är inte min häst". Sedan försökte vi åldersbestämma den och mannen sade att han ville följa med hem till mitt hus. Jag blev livrädd eftersom jag visste att jätten fortfarande fanns ute i skogen och säkert ville ha tillbaka sin häst...

Sen vaknade jag av att syster kom och var förbannad över att hon missat bussen.. Så jag skjutsade in henne till stan. Detta hade jag inte gjort om det inte var så att jag fick köra mammas ny v70!

Hallå!
Nu sitter jag här och tar igen mig, kan fortfarande inte riiiktigt förstå att jag inte har något skolarbete att göra. Men jag SITTER inte bara här. Jag lyssnar på min nyfunne vän Björk också! Jag har aldrig förstått att hon är  så bra, tack Karin!

På tal om Karin ja, hon flyttar imorgon, så jag sov hos henne inatt och hjälpte henne att packa lite. Sedan åkte jag, hon och hennes föräldrar till gruvan. Det kändes riktigt roligt att leka turist i sin egen hemstad. Borde göras om.

Nu ska jag installera Sims 2 på min dator. Sen ska jag bli nostalgisk. och det tänker jag vara heeela kvällen!...

Och Cattis, tack för en supertrevlig kväll igår. Det var lovely, as usual!

Oh vilken komplex känsla. En BRA komplex kännsla, men dock komplex. Jag lämnade in min portfolio idag, jag har nu alltså SOMMARLOV! (fast bara från skolan, jag ska jobba såklart)...
Så jag tog med mig hundarna och gick på en skogspromenad, helt underbart. Jag fick lägga band på mig för att inte kasta mig ner på den mosstäckta marken och utbrista i ett vår/sommar-skrik á la Ronja Rövardotter. Så lycklig var jag!
Sen kom nästa chock; Jag tänkte "hmmm, undra om jag ska sätta mig och läsa en mysig skönlitterär och inte alls skolanknuten bok när jag kommer hem!" per automatik satte det dåliga samvetet in. Det brukar göra det eftersom jag alltid har annat, betydligt mer skolanknutet material att läsa! Men nu slog det mig plötsligt att; jag HAR faktiskt inget skolarbete att dyka ner i!...

Men jag skippade den där skönlitterära boken....

Så nu sitter jag här, mentalt sett så är jag på en vandring längs minnenas allé...

Minns ni detta?