Vintern rasat ut bland våra fjällar!
Det är mysigt att fira valborg när man får göra det som ansvarslös ungdom, det kommer en tid då jag måste börja ta ansvar för mina gärningar då de kan påverka eventuella telningar of mine. Men än så länge är jag ung och obunden och tänker därför anamma tillfället att vara ansvarslös.
ROCKÄNROLL och reflektionsprotokollet som ska vara inlämnat på måndag känns avlägset.
Bara sådär allmänt
Jag märker verkligen att jag är lantfjolla i grund och botten, nog för att det är smidigt och bekvämt att bo inne i stan - men nog är det på landet jag hör hemma.
Jag och Gordon har tagit långpromenader och funderat över livets stora frågor, han äter bajs, jag jagar honom. Som en tyst överenskommelse om ömsesidig respekt liksom. Idag hittade vi en ny stig mitt ute i skogen, jag drabbades av akut björnskräck, men det gick bra.
Imorgon måste jag bli färdig med min fältstudie, fast det är nog lugnt, jag har jobbat på ganska bra med den och tror att den kommer bli jättebra!
Ibland är jag omedveten om de smarta drag jag gör.
Man kan beskriva det som slappt, jag väljer att använda ordet bekvämt!
Det är ju fortfarande Jag som gjort studien...Såatteee.
Imorgon åker mor och far till småland. Så jag ska bo i Vika och hålla ställningarna tills det kommer tillbaka. Det vill säga: Ta hand om hunden. Fast jag ska faktiskt åka och köpa pellets också. Det ska bli skönt att vara här ute på landet, jag inbillar mig att jag får mer gjort här (märk att jag säger inbillar)
Analyse this
Sista mötet med Al-Anon idag. Jag trodde att jag skulle känna lättnad - men det känns faktiskt tomt! Jag har vant mig vid att åka dit på tisdagkvällarna. Kan ni förstå att det gått tolv veckor? Jag har svårt att förstå det.
Så här skrev jag då.
Den lärdom jag värderar högst efter de här tolv veckoerna är att jag nu mer väljer vad jag ska lägga min energi på. Jag har en förmåga att försöka lösa problem som inte går att lösas av en person. Det är väldigt jobbigt och energikrävande, men på något sätt var jag rädd för att förlora den egenskapen hos mig själv. Jag var rädd att bli en slätstruken, inskränkt och tråkig person - vars största problem är att man inte vet vilken färg man ska ha på soffkuddarna, eller vilken diet man ska följa för att komma i form till sommaren. Jag ville inte tänka små tankar, jag ville tänka stora tankar (det vill jag fortfarande). Det har varit lite så här liksom. Så jag var rädd att förlora detta, jag är så van att befinna mig i mina ensamma, förvirrade tankar. Försöka att lösa värlsdproblem och frälsa människor från ignorans och likgiltighet.
Jag blev arg när folk i min omgivning inte tog saker på lika stort allvar som jag, inte såg sitt ansvar i miljöförstöring, globalisering och annat världsligt. Då tog hopplöshetskännslan över. HUR ska jag göra för att få dessa människor att förstå? Jag ansåg det vara allas ansvar att se till att det världsliga maskineriet fungerade, och när jag ser att de inte gör det så tog jag rollen som arbetsledare. Vilket är jobbigt för mig själv och andra runt omkring mig.
Nu vet jag att det inte är min uppgift eller ansvar att upplysa dessa människor. Jag kan bara ta ansvar för vad jag tänker, känner och gör.
Jag kan inte ta ansvar för hur folk reagerar eller mår.
Häromdagen så diskade min kompis i rinnande vatten. Jag kände ett stråk av fullkomlig panik. Men jag nöjde mig med att rätt ut säga till honom att det inte var bra för miljön, sedan gick jag därifrån. Vill jag ha något gjort på mitt sätt, får jag göra det själv. Annars får jag helt enkelt acceptera någon annans sätt att göra det. Ville jag diska? Nej.
Självklart halkar jag tillbaka lite nu och då, men då vet jag att jag gör fel.
Nu ska jag gå och sova.
Fuck!
Jag blir så trött! Skitskitskit. Även om jag varit nästan övertygad om att jag inte klarat tentan så hade någon form av hopp börjat gro inom mig. Ju mer jag tänkte på det, desto mer växte hoppet och tanken på att jag kanske klarat den.
Men det hade jag inte... Såklart.
Det känns värre än jag trodde det skulle göra. Jag är trött på skolan och jag vill inte plugga mer nu. Jag har suttit och letat Au Pair-jobb ett tag nu. Synd bara att jag är så feg.
INTE NOG MED DET!! Igår när jag var på boxpass så fick jag reda på att alla pass - förutom spinning och vattenjympa - ska tas bort! Hela anledningen till att jag började träna på Grand var att de hade BodyCombat och andra roliga pass som INTE finns på Friskis & Svettis. Varför ska jag betala nästan 3000 kronor för ett halvårskort när jag kan betala en tredjedel av det priset och få i princip samma sak?
Dessutom ligger Friskis & Svettis granne med mig.
Jag blir så sur! Jag trivs ju så bra med de här passen, nu måste jag börja på Må Bättre om jag vill gå på de här passen och det är så dyrt att jag måste prostituera mig för att ha råd med den månadskostnaden. Never.
SkitdagSkitdagSkitdag...
Nu vill jag gråta lite...
this wind
När jag gymmade så tog jag beslutet att inte träna benen idag, jag skulle nämligen hem till Malin I Hosjö senare på eftermiddagen och hade tänkt cykla dit. Mina ben är pinsamt dåligt tränade, och jag ville inte riskera att svimma vid slusscaféet och unna någon nöjet att se mig kräla över minigolfbanan. Det visade sig - när jag nu ser tillbaka på dagen - att mitt beslut var väldigt väl befogat.
15.20 satte jag mig på cykeln och trampade iväg. Jag har inte cyklat hela den vägen förut, men enligt empiriska bedömning så är hela vägen angenämt platt utan mördarbackar. Jag hade gjort en ganska korrekt bedömning, dock hade jag glömt att ta hänsyn till en ganska betydande faktor. Vinden. Jag cyklade i motvind hela den platta vägen...
Nämnde jag att jag tog bussen hem nu på kvällen?...
Skitvind...
Komiskt nog så lyssnade jag på den här låten när jag kämpade mot naturlagarna:
Nu ska jag dricka te. Godnatt.
Tillbaka
Jag och Karin har lagat mat, druckit te, handarbetat (Hon har lärt mig att karda ull och nålbinda och så hann jag äntligen sticka klart min sjal!) och bara njutit. Tack Karin och Simon för att jag fick vara hos er!
När jag ändå var i Rättvik så passade jag på att fika med Simon (en annan Simon). I fyra timmar satt vi på caféet och hade jättetrevligt, så jag har verkligen inget att klaga på. Dagen har varit kanon.
Nu är jag hemma igen, hos Oskis-Pjoskis och hans kompis Andreas - som ska bo här medan han pluggar till körkortet.
Som Oskis brukar säga: Rock'n'roll!
Better be
på söndag åker jag till Rättvik. Jag mår inte så bra just nu och som många av er vet så är Rättvik, och vegankollektivet FlowerMauer medicinen min själ behöver.
Grönt te, matlagning och handarbete.
Det snurrar så mycket att jag måste trycka på nödstopp.
Men jag är snart tillbaka. För jag har ett projekt som ligger och gror i sinnet, något som kan bli RIKTIGT bra!
Tills vi råkas igen...
Ha det bra.
