Analyse this
Sista mötet med Al-Anon idag. Jag trodde att jag skulle känna lättnad - men det känns faktiskt tomt! Jag har vant mig vid att åka dit på tisdagkvällarna. Kan ni förstå att det gått tolv veckor? Jag har svårt att förstå det.
Så här skrev jag då.
Den lärdom jag värderar högst efter de här tolv veckoerna är att jag nu mer väljer vad jag ska lägga min energi på. Jag har en förmåga att försöka lösa problem som inte går att lösas av en person. Det är väldigt jobbigt och energikrävande, men på något sätt var jag rädd för att förlora den egenskapen hos mig själv. Jag var rädd att bli en slätstruken, inskränkt och tråkig person - vars största problem är att man inte vet vilken färg man ska ha på soffkuddarna, eller vilken diet man ska följa för att komma i form till sommaren. Jag ville inte tänka små tankar, jag ville tänka stora tankar (det vill jag fortfarande). Det har varit lite så här liksom. Så jag var rädd att förlora detta, jag är så van att befinna mig i mina ensamma, förvirrade tankar. Försöka att lösa värlsdproblem och frälsa människor från ignorans och likgiltighet.
Jag blev arg när folk i min omgivning inte tog saker på lika stort allvar som jag, inte såg sitt ansvar i miljöförstöring, globalisering och annat världsligt. Då tog hopplöshetskännslan över. HUR ska jag göra för att få dessa människor att förstå? Jag ansåg det vara allas ansvar att se till att det världsliga maskineriet fungerade, och när jag ser att de inte gör det så tog jag rollen som arbetsledare. Vilket är jobbigt för mig själv och andra runt omkring mig.
Nu vet jag att det inte är min uppgift eller ansvar att upplysa dessa människor. Jag kan bara ta ansvar för vad jag tänker, känner och gör.
Jag kan inte ta ansvar för hur folk reagerar eller mår.
Häromdagen så diskade min kompis i rinnande vatten. Jag kände ett stråk av fullkomlig panik. Men jag nöjde mig med att rätt ut säga till honom att det inte var bra för miljön, sedan gick jag därifrån. Vill jag ha något gjort på mitt sätt, får jag göra det själv. Annars får jag helt enkelt acceptera någon annans sätt att göra det. Ville jag diska? Nej.
Självklart halkar jag tillbaka lite nu och då, men då vet jag att jag gör fel.
Nu ska jag gå och sova.
det där med disk-situationen har jag också varit med om.
Jag tkr själv det är viktigt att inte diska i rinnande vatten, så när jag var hemma hos en kompis och såg hur hon diskade så fick jag en impuls att säga till henne, vilket jag gjorde (men jag förväntade mig knappast att hon skulle förändra sig bara av ett litet påpekande..) Sen när jag var på väg hem och funderade lite, så slog det mig huuur många hushåll det faktiskt finns i sverige. och att jag egentligen inte kan ha en aning om hur alla de diskar. Tänk hur jävla många det finns som faktiskt diskar precis så som min kompis gjort :S Major ångest om man säger så. Det slog mig bara hur jävla liten skit i rymden jag faktiskt är, och då hade jag bara funderat över Sveriges hushåll liksom...
Men man kan inte tänka så!
Som du säger- man får fokusera på sig själv. Vara iaf lite nöjd över att man själv åtminstone tänker. Sen är det väl aldrig fel att försöka påverka människor :P
Vad är Al-Anon förresten?
