and those were the days
Har jag seminarium imorgon? Ja
Är jag förberedd? Nej
Och vad gäller tredje frågan, så näe. Jag har inte skaffat all kurslitteratur. Nope.
Ja, en liten grej då, till er som följt min följetong i sorg och saknad: Begravningen gick bra. Det var jättemycket folk där, vilket verkligen är hedrande.
Oh, jag träffade Therese idag! En tjej som jag gick i gymnasiet med. Vi gick och spontanfikade, vilket förgyllde min dag som i övrigt varit full med längtan av att adoptera mysiga föreläsare som står och lär ut verslära
"To BE or NOT to BE that IS the QUESTion" Haha, ja jääävlar...
Men åter till Therese, hon gjorde mig så glad. Hon är verkligen en sådan där genomgod människa som man bara MÅSTE tycka om.
Nä, nu ska jag ta och gå och piska mig själv med repknutar. Vilket är det straff man får när man har dålig självdiciplin och lever som en moralisk parentes i samhället. Usch ja... Men in the words of mamma Jern
berg aka Mamm-gärd, mami, mammos: "Elin, känslor kan man ju faktiskt inte råda över"
När jag blir stor vill jag bli min mamma...
Natti natti
still on my feet
Det är så mycket jag vill skriva, men det finns inga kännslor att färga orden med. Det känns som om det ligger en stor, tung sten över det hål där kännslorna ligger. Men imorgon blir det verkligt igen, för imorgon kommer jag träffa alla farfars vänner, och han har många!
Jag hoppas detta ska öppna upp mig, få mig att minnas. Men jag ska inte hoppas för mycket.
Ja hörni, ni stackars människor som läser min blogg. Ni får ursäkta att texterna just nu är sorgsna. Men detta är något av det jobbigaste jag gått igenom i hela mitt liv, och jag vill gärna skriva ner det.
Jag kanske återkommer imorgon efter begravningen, kanske inte...
Godnatt
You're in my blood, you're my holy wine...
Jag visste det, visste att Rättvik skulle få mig att må bättre, som så många gånger förr!
Ja, jag har alltså varit hos Karin i Rättvik sedan igår kväll, det är så underbart att vara där, höstfärgerna spelar en välkomnande symfoni av glädje när bussen passerat söderås. Då känner jag mig hemma. Karin och jag har pratat om allt mellan himmel och jord, stickat och lyssnat på Sigur Rós.
Och jag är med i matchen igen...
Kanske måste sätta mig på bänken igen om ett tag, men för tillfället är jag med.
Nu ska jag gå och köpa garn, sedan ska jag sätta mig och sticka...
How I search for those memories...
Så mycket som händer nu, den här hösten har varit den värsta i mitt liv. Så mycket jobbigt som dränker mig, och precis när jag lyckas få huvudet över vattnet så händer något annat...
Allt jag vill göra är att sitta och minnas farfar, han har gett mig många av de vackraste minnena i mitt liv. Förstår ni då hur det känns att inte hitta dem! Jag har minnen som bara är en månad gamla, men det känns som att de lika gärna kunde vara tio år gamla. Eller som att de aldrig någonsin ägt rum. Minnena är dunkla och suddiga och utan känsla alls. När alla andra runt omkring frågar hur jag mår så känner jag ingenting. Jag känner mig precis som mitt gamla glada jag, men jag låtsas vara lite ledsen för att jag vet att jag borde vara det. Självklart är jag ledsen, självklart vill jag att han ska vara kvar! Men hur ska jag kunna sörja när minnena inte finns där. Det närmsta minnet jag har är från sjukhussängen, doften, hans varma hud, de stora armarna som hållt om mig så många gånger... Där stannar jag, när jag vill tänka på honom. Jag stannar inne på sjukhuset när jag sitter där vi hans sida och sjunger för honnom och kysser hans feberheta panna.
Många säger att de inte vill minnas sina nära och kära som sjuka svaga individer utan som de var när de var friska. Men jag kan inte ta åt mig dessa minnen, det enda jag minns med känsla är den där sista natten, den är allt jag har för tillfället. Och det räcker för mig, de är allt jag har. Jag har inte gråtit sedan dagen han dog.
Det är så mycket mer som händer just nu. Förbjudna saker. Saker som jag inte får prata om...
det enda som är värre än när tårarna aldrig vill sluta rinna, är när de inte vill lämna ögonen...
Tur att jag har min sambo som alltid muntrar upp mig, står ut med mina boxningsfasoner, ser på skräckfilm med mig även om det tar ett tag att komma fram till den perfekta, den som är riktigt läskig men ändå inte FÖR läskig.
Tack...
IKEA this is good!
I morgon har jag essäskrivning, jag har en vag känsla av att jag tagit liiite för lätt på den uppgiften. Alla är jättenervösa. Gud vad det skulle vara ironiskt om jag, som alltid målar fan på väggen, skulle gorma hej innan jag kommit över bron (oh, dessa underbara ordspråk och metaforer!) för en gångs skull...
Äh, det där klara jag galant! Det är ju en skrivuppgift, vilket är lite av en specialitet.
Jag tar tillbaka allt jag någonsin har sagt om att jag är bra på muntliga prestationer (verbala alltså). För efter att ha pluggat litteraturvetenskap i ca två veckor så har jag kommit fram till att det spelar ingen roll hur djupgående analyser du kommit fram till, om du inte kan förmedla det utan att svamla som en amfetamin-junkie med afasi.
Jag ska till Ikea imorgon också <3
Word!...
Godnatt!
Like the rainbow...
Med det känns bättre nu, just nu känns det bara lite kostigt, eftersom mina minnen av honom känns overkliga. Det känns nästan som att han inte har funnits. Eller nej, det känns mer som en dröm.
Men så igår när vi åkte ut till hans hus, när jag steg ur bilen, såg upp mot altanen, antog jag bara att han skulle sitta där. Jag var nära att säga "Tjena farfar!" Men det fastnade i halsen... Men då blev jag glad, för det betyder att han har funnits.
Jag är så glad över att jag har vänner som vill finnas där för mig.
Annars då Elin?
Jooodå, jag pluggar på, har läst "Top Girls" idag. Vilket är den konstigaste pjäs jag någonsin läst, den går inte ens att förklara..
Här farfar, den här är till dig, och hade du förstått engelska så hade jag sjungit den för dig när jag satt där och höll din hand för sista gången... Men den är ändå till dig!
You make me happy again!
Som min kära vän (och trogna bloggläsare) Ludde sade häromdagen när jag påpekade att det var snällt av honom att ringa och höra hur jag mådde: "Ja men herregud, jag vill ju inte att du ska må dåligt!"
Nä, och jag vill inte att ni ska gå miste om att veta hur mycket jag älskar er för att ni tänker så!
Puss, alla ni maskor i mitt skyddsnät...
Natten är morgonens moder
Och jag är bara stolt att jag fick vara där, som brudens fader lämnade jag iväg dig till något annat.
Tack!
Jag älskar dig.
We only part to meet again...
Att kyssa en feberhet panna och hoppas att du hör mig, att desperat vilja sjunka in i dig och hjälpa dig härda ut, det är vad livet med all dess nyckfullhet fyller mig med nu.
Du som tagit hand om mig sedan jag varit liten
Du som gråter när du tittar på elitloppet
Du som gråter av glädje när jag fick körkort
Du som gråter av glädje när din katt leker med en hemvävd mattkant
Du som som köper två sorters godis till mig när jag ligger sjuk hemma, då du inte vet vilken sort jag ville ha
Du som tyst kommer smygande och bara ställer dig och ler när du ser mig och dina närmaste
Du som kan fylla mig med sådan ödmjukhet, glädje och kärlek med ditt prestigelösa sätt att bara finnas till.
Dig ser jag nu ligga i en säng som burit alltförmånga sjuka...
Och jag måste stå ut med vetskapen att jag jag måste leva utan dig, resten av mitt liv.
Om det finns en gud där uppe i det blå intet, så borde han se ner på dig och förstå att världen är inte lika gyllene och harmoisk om inte du finns där. Han borde förstå att sådana människor som du inte FÅR dö.
Du borde K-märkas och bevaras tills jag är redo att följa med dig bort...
Snälla du min älskade vän, vakna upp och se på mig och säg att du bara sovit lite!
Jag älskar dig så mycket och jag slits mellan önskan om att bara se dig dra ditt sista andetag och förgylla hela himlen med din närvaro och önskan att alltid, alltid, alltid ha dig nära.
Jag gråter så mycket att jag kan andas. Men det är något med sorgen för dig som är det vackraste jag någonsin upplevt. För det finns inget fult, inget dåligt samvete, ingen orättvisa ingen bitterhet i den. Det är bara rena tårar som faller...
För den vackraste människa jag någonsin känt, och den underbaraste man jag någonsin älskat.
Jag älskar dig, du din gamle skrotnisse... Min älskade farfar!
Släpp nu, om du inte orkar mer... Du får.
