gold
Men nu sitter jag här i alla fall, vid köksbordet i mitt vardagsrum - svettig som ett as.
Men kvällen kommer att bli jättemysig, med chokladfondue och rosévin!
Wuthering heights
Men det går, det gör faktiskt det. Än så länge.
wihii. Eller nåt.
roots and shoots...
Just nu är jag hemma i Vika, och det känns bra - som vanligt. Men även här är alla saker på väg ner i lådor! Kan inte bara tiden gå så alla får flytta!?
allt, och det där...
Jag har köpt en jättefin klänning, en klänning som blir ännu vackrare med mitt folkdräktsmycke i dekoltaget (hur patetiskt blygsamt det nu än är).
killerqueen
Jag körde henne till Hedemora och insåg vilken skönhet hon var när hon stod och log mot mig när jag kom ut från Statoil. Jag vet inte om en bilar kan le, men jag tror att Hjördis kan det (hon hette förresten Hjördis när pappa köpte henne!). I helgen ska jag ta och tvätta henne så hon blir lika skinande som sin personlighet.
Jag har varit på kbt idag, det var verkligen på tiden! Det känns som att det var jättelängesedan jag var där - fast än det bara gått en och en halv månad. Det beror väl på att det har hänt så mycket sedan jag var där sist.
Jag hoppas verkligen att jag ska klara det här, men det känns så fruktansvärt överväldigande. Det är hela min verklighet och jag har svårt att se något annat än problemet när jag är mitt inne i det.
Men å andra sidan så får jag helt enkelt leva med det, för ta bort det kan jag uppenbarligen inte.
Nu ska jag gå och sova.
Natti natti!
Papercup words
Vad är det jag tror att jag inte skulle klara av där ute i den stora världen, vad är det jag skulle utsättas för där som jag inte skulle klara av?
Jag tror det är av skräckblandad lathet som jag stannar hemma. När jag försöker föreställa mig hur jag ser ut på resande fot så ser jag en förvirrad människa på en stoooor flygplats (ja, så stor att det behövs fyra o:n för att illustrera det), helt oboardad och vilsen.
Jag kommer hata mig själv när jag blir gammal, och jag har fömodligen inte slutat prata med mig själv heller.
"Ja, inte blev det något globetrottande liv heller... Det var ju klart som fan jag skulle sitta här nu, gammal, gaggig och inkontinent!"
Fast å andra sidan så kan jag ju ljuga om att jag har rest mycket och varit fräsch och äventyrlig, jag menar ingen gnäller ju på en senildement gammal dam som ljuger lite!
Men det finns ingenting som säger att jag inte kan resa när jag pluggat klart. Det är bara det att jag vill passa på nu när jag är "ung och har framtiden framför mig" jag vill inte att världen och dess invånare ska se mig som en medelålders kvinna som ser sig om i världen. Jag vill vara en ung backpacker som inte byter trosor på fyra dagar! Tro mig, det är lite skillnad på en 21-åring som gör det och en 35-åring som gör det... Ja, ni fattar vad jag menar. Det blir inte äventyrligt och zen - det blir bara äckligt! Att inte byta trosor alltså...
Jag vill inte vara äcklig, jag vill vara kul!
Nu ska jag gå och sova.
Om jag bara kunde packa dina väskor och föra dig hem.
Det känns så orättvist! Allt jag tänker på är hur det var då, då när utmaningar stavades höga träd och hopp från bryggan ner i sjön där vi tog våra första simtag. Idag är du under vattnet och riskerar att aldrig komma upp igen.
Jag gråter för att jag hatar att se dig försvinna, jag gråter för att risken finns att jag måste gå på en begravning till i år och att jag - även om jag vet om det - inte kan göra något åt det. Jag hatar att valet är ditt och inte mitt.
Jag vill finnas där men jag vet att om jag ska göra det så måste jag vara brutalt ärlig och kompromisslös, och jag är inte bra på det när det gäller dem jag älskar. Jag vill hjälpa men jag måste garantera att jag inte kollapsar själv när jag försöker - jag vet inte om jag är stark nog.
Det gäller allt eller inget nu, nu eller aldrig, vinna eller förlora, simma eller drunkna, flaxa eller falla, leva eller dö.
Allt det där som vi lärde oss när vi var små... Minns du det?
pray the right way
Nu har jag börjat jobba, det märks att jag inte är van - dagarna släpar sig fram som en skadeskjuten sengångare. Men jag kommer nog inte ha något problem att vänja mig, jag märker att jag saknat kundkontakten!
Idag fick jag reda på att jag fått lägenheten i Hosjö. Jag var och tittade på den förra veckan, den var ganska sliten och av någon anledning så hade var det orangea (!) tapeter i köket! VEM sätter upp orangerandiga tapeter i ett kök!? Kopparstaden sade att jag fick betala för omtapetseringen själv, men det får det fan vara värt, för jag lagar INTE mat i ett oranget kök!!
När jag fick reda på att jag fått lägenheten så blev jag helt plötsligt orolig. Vill jag verkligen bo där? Hur kommer det kännas när mamma och pappa flyttar in till stan? När kan jag flytta in? Helt plötsligt så inser jag hur mycket jag kommer sakna den här lägenheten, den lägenheten som jag haft så svårt att känna mig riktigt hemma i. Jag känner mig rotlös...
Men så blir det väl när så mycket förändras samtidigt. Det känns som jag stängt av, som att jag inte vågar slå mig ner innan jag flyttat.
Varför känns allt så flytande och ytligt just nu? Det känns som att ingenting fäster på djupet i mig, inget förutom ensamheten som blivit en så stor del av mig. Varför låter jag den vara det? Varför älskar jag den så mycket, varför älskar jag att inte få något svar när jag pratar, gråter och grubblar? Varför vill jag inte sakna någon...?
Jag är en drivande livbåt som inte tar någon passagerare, för jag vet att den gör mig tyngre.
När du saknar så försöker jag förstå hur det känns. När du älskar så försöker jag förstå vad det innebär och när du offrar så försöker jag förstå varför. För jag förstår inte hur man kan känna så, hur kan man sakna någon och vilja ha den nära, hur kan man leva så nära någon?
När hela världen berättar om hur människor riskerar sina liv för att få vara med den de älskar så undrar jag hur det känns. För ingen hotar att mörda mig, ingen hotar att kränka mig, ingen hotar att stänga mig ute. Det finns bara en sak och det är det faktum att jag inte vill ha något från någon annan, för jag vill inte ge något tillbaka.
Champagne high
Idag åkte min Oskis ifrån mig. Usch, det var inte kul! Jag har haft skrivkramp nästan hela dagen och har inte skrivit speciellt mycket på tentan, men jag ligger ändå bra till, jag har snart gjort fyra av fem frågor och tentan ska vara inlämnad på fredag klockan 00.00. Så jag kommer nog fixa det här! Fast fan, jag måste göra en kompletteringsuppgift också...
När skrivkrampen var som värst så slog jag av datorn och gick till kvarnparken och satte mig och läste - i halvsolen/halvskuggan. Jag har ju så taskigt pigment - rättare sagt, jag har inget pigment! Och inte är jag något direkt fan av att ligga i solen och steka som en frukostkorv heller...
Lägenheten är uppsagd nu och jag har en ny på gång. Det känns jobbigt att lämna allt "det här", jag kallar det "det här" för innefattar alldeles för mycket för att kunna sammanfattas med ett ord. Det handlar om årstiderna här, det handlar om människorna, det handlar om platserna och känslorna - om tiden.
Jag kommer alltid minnas tiden här på Barbros gränd 3. ända sedan jag flyttade in här så har jag lärt mig att sorg inte är en primär dödsorsak utan en sekundär. När man tror att livet kavlat ut dig så mycket att du är för tunn för att finnas till så blir du ännu tunnare. Man klarar det och man pressar gränserna tills man ser att man är ostoppbar; men ibland när jag står inför sådana här förändringar så känns det som att jag är på väg ut i periferin i mitt eget liv, som att jag tar för många kringelkrokar bort från stora vägen. Men man måste väl känna sig rotlös en stund för att hitta nya grogrunder - antar jag.
Jag hade tänkt dela med mig av en insikt nu, men risken är att det låter fruktansvärt pretentiöst. Men kan ni förstå vad jag menar när jag säger att ju fortare man inser att tryggheten inte ligger i föremålen för dina minnen - utan i minnena och lärdomarna - desto lättare blir det att hantera de nya sakerna du ställs inför. Man får sörja flydda tider så länge man förstår att de är flydda och inte tillhör dig längre, allt du får behålla är minnena och erfarenheterna.
