alotlikelife

Hela vägen hem smakar jag på ordet som kan vara skillnaden mellan lycka och misslycka. Har jag äntligen hittat det ord som dolt sig i kulisserna hela mitt liv?

Nu har jag lagt min ros på farmors kista, sagt några väl valda ord, druckit kaffe och pratat minnen. Sådant som man gör på en begravning. Befogad sorg kallas det - och jag bugar för att jag har koll på mina reaktioner, jag får vara ledsen. Ändå fällde jag inte en tår. För de sparas som guld i ett kassavalv.

Jag kompromissade idag, och det gick bra. Ändå blir jag äcklad av min själv - för jag vill så väl. Och jag vill så gärna. Nu har kassavalvet öppnats. Ka-ching.

Snälla Gud och alla Änglar, det finns en flicka som behöver er nu.
En flicka som är stark, men lite ledsen.

Vem som än frågar: Ja, den är din. Mest din.

Så, ett lyckat val. Ja det må jag säga.

Jag håller på att lära mig cykla utan stödhjul, ramlar lite då och då. Ibland ligger jag kvar en stund och undrar om jag ska tillåta mig själv att bli lite blue and alone. Sedan reser jag mig, borstar av kläderna och drar vidare. Jag lyfter blicken mer och mer och stunderna i horisontalläge på marken blir allt färre. Jag har vant mig vid skrapsåren som om de vore en del av mig - och det kommer de väl vara, ett tag framöver.

Jag håller på att lära mig takten i mina egna hjärtslag. En period trodde jag nämligen att jag hade förlorat vartannat av dem. Men ju mer jag lyssnar desto säkrare blir jag på att de finns där, och att de blir högre och högre. Ibland måste jag stanna upp och låta dem säga sitt - hur svaga de än kan te sig ibland.

För några dagar sedan började jag sakna farfar mer än vanligt. Det var faktiskt första gången sedan han dog som hela jag grät. Med hela jag så menar jag hela min varelse, alla hjärtslagen grät och varje muskel sörjde. Farfar är fortfarande en övernaturlig upplevelse som jag ibland inte vet om jag verkligen upplevt. Snälla älskade farfar - kom tillbaka! Jag behöver dig, du är viken där jag vet att vattnet alltid är stilla. Där jag vet att jag bottnar och att ingen kan såra mig.
På fredag begravs farmor. Jag har inte börjat sörja henne än.

Om jag ska vara ärlig så känner jag mig väldigt ensam just nu.
Jag brukar vara stark när jag är ensam - nu är jag bara ensam.
Men det blir bättre.
För jag har så många ställen att hämta energi, så många som vill mig väl.

Jag klarar liksom inte av någonting fullt ut just nu, jag pluggar inte, jag slappnar inte av, jag jobbar inte, jag bara koncentrerar mig på mina hjärtslag - och att hålla mig på vägen. Det jag gillar med motgångar är att man tvingas koncentrera sig på det livsviktiga. Men om du hittar mig i diket, så vore det trevligt om du kunde smeka min kind lite, och hjälpa mig upp. Man vill ju inte ligga där och bli förkyld!

Good night dreamers!

Okej då, det är väl dags att - såhär dagen innan valet - deklarera var man står på den politiska kartan, och varför. Jag har alltid hållt mig till samma block, ända sedan jag gick i högstadiet.
Den viktigaste frågan för mig är jobben, eftersom jag utgår från den ideologin att varje människa - för att känna sig lycklig - skall vara huvudpersonen, regissören och författaren i sitt eget liv. Detta blir du genom att inte göra dig beroende av yttre instanser. Jag knyter ihop resonemanget: Alla mår bra av att ha ett jobb. Alla mår bra av att veta att DU har tjänat Dina egna pengar.
Innerst inne kan vi nog alla skriva under på att vi vill ha ett rättvist samhälle, ett samhälle där alla hjälps åt, ett samhälle där alla är lika viktiga och lika uppskattade.
Tyvärr är det så att vissa inte känner sig inkluderade i lagandan, av en eller annan anledning. Vissa hamnar i arbetslöshet och känner sig på så sätt utanför samhället. Alla vet att om man förlorar hoppet så förlorar man oftast viljan och kraften att kämpa. När sådant händer ska samhället  gå in och hjälpa till.
Därför röstar jag blått.
För mig betyder hjälp att se till att någon som förlorar hoppet och viljan märker att "Jag måste ta tag i Mitt liv och Min livssituation". Socialdemokraterna har - säkert med välvilja i tanken - gett pengar till människor som är arbetslösa eller sjukskrivna. Inga krav ställs, förutom att du skickar iväg en ansökan då och då - ofta ansökningar där du inte ens har några ambitioner att få jobbet. Kravet är "sök jobb", jag ställer frågan: Varför ställs inte kravet "skaffa jobb", när detta - helt logiskt - borde vara meningen?

Jag tycker inte att det är fel att ställa krav och förväntningar på människor, det gör vi ju på våra vänner! Är det inte ganska förnedrande att inte ha några förväntningar på sig? Att ingen förväntar sig att du över huvud taget kan hitta något jobb.

Hur fixar vi jobb då? Jo genom att sänka arbetsgivaravgiften - speciellt vid anställning av ungdomar - så ser vi till att företagen vågar anställa. Vissa hävdar att blå politik står för att ungdomar ska tjäna mindre pengar, och företagen tjäna mer. OM det nu är så så ställer jag frågan: Är det inte bättre att ha ett jobb - om än lågavlönat - få arbetslivserfarenhet, arbetsgemenskap och en känsla av vara "med i matchen"?

Jag har hört många uttalanden i stil med "Ja, men det har ju inte blivit bättre!"
På det uttalandet svarar jag: När företag skall privatiseras så får samordnarna och cheferna i kommunen nya uppgifter. Förr har man haft ett ställe att vända sig när något skall göras. Det har inte funnits nägon konkurrens och kommuncheferna är inte vana att förhandla. De är helt enkelt inga affärsmänn. Det tar tid att hitta rätt kompetens och rätt sätt att agera.

Så tänker jag!

Sådär ja, upp ur skuggan för lite uppdatering.
jag vet att jag har låtit depprimerande - men jag har varit på en ganska mörk plats nu i några dagar. Det är fortfarande lite molningt, men jag vet att det kommer klarna. Jag tog tag i det och gjorde det enda jag kunde, och det gick bra. Det blir sådär ibland vet ni, när man försögt kartlägga eventuella skador before the impact och sedan inser att skadorna blev större än man någonsig trodde var möjligt. Det betyder inte att man dör, det betyder att man är mänsklig och sårbar. Det är bättre nu i all fall.

Åh, jag och Kim var och såg på Resident Evil: Afterlife i Gävle igår, i 3D! han tyckte den var dålig (typ)
Jag är hormonstinn och är nöjd bara jag får se en fruktansvärt cool och sexig kvinna slakta zombies med coola vapen! Ja, så är det - verkligheten är inte mindre primitiv än så, ens för en lärarstudent.



Puss och kram!

Jag vet nte ens om det är fysiskt eller psykiskt längre, jag vet inte var jag ska börja, jag vet bara att helt plötsligt börjar jag hyperventilera.

Jag har aldrig haft så svårt att bita ihop som jag hade i lördags, vid varenda paus fick jag lov att sätta mig på toaletten och andas. Allt jag ville göra var att gråta, men jag hade för mycket eyeliner på mig, så det var inte ett alternativ.
Men det blir nog bättre. Det måste det ju.

Puss och kram.

Och när det gör som ondast så försöker jag resonera sunt och konstruktivt, men det är svårt när man bara vill förstöra tillbaka.
mest av allt vill falla ner på knä, häva mig upp på tå och skrika något som inte går att höra...