alotlikelife

Jag köper det inte, näpp! Allt det här tjatet, gnällandet och surandet över sommarvädret. "Vadå, det har ju inte varit någon sommar i år", "Fan det bara regnar hela tiden"... Äh, svälj butterkakan och gaska upp dig!
Har ni glömt bort de två veckorna av sol och värme vi hade i slutet av juni? Det har faktiskt varit soliga dagar mellan regnet också, men deeet tänker ingen på. Nej, för när det är soligt då är ju allt som det ska vara!

Fördelen med att jobba med många olika sorters människor som kallpratar om vädret är att man får en klar bild av vad folk i allmenhet tycker. Så jag har bedrivit en småskalig studie som ska försöka åskådliggöra vad människor i Falun (med omnejd) tycker om vädret, här kommer resultatet:

För regnigt
För varmt

Upplyftande va? Tänk att folk har en sådan förmåga att knyta upp allt vid vädret. Är det inte bara att inse att det regnar, tough luck!
Jag har aldrig varit beroende av vädret, vill jag vara inne så är jag inne, och vill jag vara ute ja, då är det väl ganska lämpligt att jag är ute, OAVSETT VÄDER. Men jag är omgiven av en soldyrkande, UV-beroende, regnångestlidande skara människor som måste ha det väder de förväntat och önskat sig för att överhuvudtaget vara glada.

Sen gnäller de på MIG för att jag ligger i skuggan när det är soligt och varmt, och tycker att jag är deprimerande om jag sitter inne när solen gassar och det är 28 grader ute. "Men herregud, gå ut och sätt dig i solen" . Jag har åtminstone aldrig klagat på solen eller vädret i övrigt, utan väljer bara att sitta inne just då. Rätt och slätt, inget gnällande eller suckande. Men sedan när det är mulet då är det helt plötslig okej att klaga. Vädret är en av en av de få saker här i världen som vi människor inte kan påverka med hjälp av en fjärrkontroll eller ett dataprogram (eller ja, numera kan vi ju påverka den med hjälp av växthuseffekten, men konstigt nog verkar det inte få önskvärd effekt) kan det inte få vara så? Jag tycker att det känns skönt att det finns någonting som jag inte kan påverka, för det betyder att jag måste gå tillbaka till mig själv och mitt eget sätt att hantera saken för att bli nöjd, och det gör mig till en nöjdare människa. Sedan är det onekligen mycket enklare.

Nähädu, om man skulle ta och försöka sova och hoppas att värktabletten ska kicka in (funderar allvarligt talat på att öppna min mage och ta ett allvarligt snack med mina äggstockar)...

Go'natt 

Nu har jag skaffat Skype också... Säga vad man vill, men utvecklingsfientlig är jag inte!

Däremot känner jag mig grymt fientlig till mitt jobb just nu. Idag fick jag göra ren frysen IGEN och kan ni tänka er, den luktade ruttnande kadaver den här gången också! Vilket den faktiskt inehöll.
Det är inte det att jag inte vill göra det, herregud, det är ett jobb som ska göras precis som alla andra, så det är inte uppgiften i sig jag ogillar. Men det känns jobbigt att det är lättare att delegera ut "skitjobb" (jamen, vad fan ska man kalla det då? Är det någon som tycker att det verkar speciellt givande så kan ni ju ta och säga det!) till vissa i personalen än till andra. Ungefär som " Fan,det här behöver göras. Jobbigt! Äh, jag ber Elin göra det, för hon säger ingenting."

Men imorrn ska jag göra något roligt! Jag ska på en fotosession. Så jag ska upp tidigt för att duscha, göra en avancerad sminkning, hitta kläder och ta mig in till stan för att träffa Chris the photographer!.. Det ni.

Nighty night!

Dags att uppdatera, om än bara om små obetydliga saker som en kanonlyckad fest och beslutet att flytta ihop med Oskar i en trea inne i stan till hösten...

Sådär ja...

Natti natti!

Om jag vore Gud och ville göra en god sak för mänskligheten, så hade jag tagit lite av det här regnet som faller ner över ett evigt surnande Svea rike och låtit det falla över ett kroniskt torkande Afrika... I alla fall på lördag kväll.

Om du frågar mig så är det en winn-winn-situation!

Men jag är inte gud...
Nej, jag är inte gud, tro det eller ej!

Gud vad jag har hunnit med mycket idag. Inte för att jag varit speciellt produktiv eller aktiv. Men dagen har svängt ganska mycket. Först var jag och Josefin (min kusin från småland) ute med hundarna på förmiddagen, det var stekhett och jag gick i bikini för att utnyttja varje sekund som stod emellan mig och den eftertraktade men lika saknade; solbrännan!

Sedan kom mami hem från jobbet. Jag bestämde mig för att åka in till stan och uträtta lite ärenden. Jag har haft ett ömmande behov av sandaler hela våren och försommaren, det är inte så skönt att gå med Converse-kopior när det är 30 grader varmt... Men jag hittar aldrig något jag tycker om, och denna gång var inget undantag. Jag förstår inte årets skomode, dessa förbannade jesussandaler eller remsandaler eller vad man nu i fantasins tecken vill kalla det och jag ger blanka fan i vad de heter. Men det är ju nästan det enda som finns! Skitbra om man har korta fötter. Men vad är det för jäkla imbeciller till designers som totalt glömt bort att ränder som går längs med kroppen gör den LÄNGRE! och att tvära ränder gör den BREDARE... Jag har ju inte så breda fötter, men de är väldigt stora! Man behöver ju för fan skinn från en hel ko för att kunna linda de där remmarna runt mina gigantiska fötter! Det såg ut som att jag hade långa smala snöskor på mig. Nä, det dissade jag!

Sedan gick jag förbi The Body Shop och förde en liten inre monolog med mig själv.
Jag behöver ett nytt puder, och jag handlar ju bara smink på Body Shop och MakeUp Store. Men jag har ju inte jättetätt med cash, man kan väl säga att ingen av de Sugar-daddys jag mailat har hört av sig. Så jag gick förbi flera gånger innan jag bestämde mig för att gå in...

När jag gick ut därifrån med min lilla gröna kasse så irrade jag runt på stan ett tag, utan någon som helst struktur så gick jag upp och ner längst holmgatan. Tills min kollega ringde och berättade om en smärre (ganska stor) tabbe jag gjort på jobbet dagen innan. Jobbigt!

Så fort jag lagt på så kände jag bara att; "Elin, det är bara du som gör sådana här saker!"...
Men jag orkar inte hålla på att klandra mig själv för sådana här saker. Det är bara att ta åt sig, inse faktum och låta det rinna av. Gjort är gjort! Jag är en förvirrad, ostrukturerad och lätt klumpig person men å andra sidan så är det inte många som orkar vara sådan och samtidigt orkar ha ett bra självförtroende och en positiv drivkraft.

Men mitt i allt detta så inser jag att jag har glömt min lilla gröna påse någonstans! Mitt bleka, dyra puder kanske befinner sig hos en brunkrämsinkletad fjortis som är på väg att sälja den vidare för en flaska billigt vin (som inte kostar HÄFTEN SÅ MYCKET som MITT puder)... Jag fick panik!

Det värsta var att jag inte kom ihåg var jag var när jag sist hade den. Jag hade ju sprungit fram och tillbaka som en drogad spårhund utan luktsinne.
Men lugn ba lugn folks! Jag hittade den inne på Bergquists skor!

Då kom jag på att en sådan händelse kan prägla en hel dag. Om jag inte hade hittat den så hade jag varit sur över att de pengarna jag efter mycket om och men spenderat, varit borta. Men nu när personalen på Bergquists tagit hand om den och jag fick tillbaka den, så gjorde det dagen mycket bättre än den varit redan innan jag köpte pudret! Ganska konstigt!
Att ganska banala saker kan påverka en så mycket...

Sen var jag, mami och papi hos farmor... Men jag orkar inte skriva om det just nu!

Puss och go'natt!

När jag äntligen har förlikat mig det faktum att jag INTE kommer kunna gå på Peace & Love, accepterat samt tagit åt mig extrajobb. Då ringer my darling Simon och frågar om jag vill köpa en biljett med festivalpass och camping för 1000 kronor!... Därmed rök mitt argument att jag inte har råd. Däremot finns fortfarande jobb-problemet kvar, men jag vill inte ha ett problem mindre! För då börjar jag bara spekulera i ifall det kanske finns en chans att jag skulle kunna åka dit! . DET FINNS INGEN RÄTTVISA OCH INGEN GUD!

Jaja, nu släpper jag det. Vad sa du? Peace & Love, vad är det?
Så, poff, simsalabim, borta...

Nu sitter jag på min altan och har precis laddat hem ett bildredigeringsprogram som jag inte förstår mig på. Vilket gör mig hett och intensivt hatisk. Någon här som kan ge mig en snabbkurs i GIMP?
Varför ger jag mig in på ett område jag inte förstår?...

Hahah *insane laughter*... Ja, nä, om man skulle ta och gå och laga lite lunch kanske.

Hej då!

Känner ni ibland som att någon står någonstans och bevakar er, bara tyst, bara är, inuti, utanför överallt och/eller var som helst? Jag känner så...
Jag känner så när. Nej, jag måste börja i andra änden.
Jag vet vem Den är nu! Det är jag, Jag följer efter mig själv och vill inte lämna mig ifred... 
Så jag stannar upp, stannar upp och ber Mig att lämna mig ifred! Sedan inser jag att den tysta del av mig som tyst står och ser på, har något menande i blicken. Hon har faktiskt något att säga.

Men vad är det som säger att denna åskådare, denna splittra av mitt jag, vad är det som säger att Hon inte är Jag? Vad är jag utan henne, kan jag leva utan henne?
Så jag tystnar och frågar henne, frågar Mig. Vad är det jag vill? Varför ser jag på mig som att jag inte finns?

Varför finns Hon inte inuti mig? Hon ska vara i mig, för jag är inte hel utan den andra delen av mig!
Så full av frustration skriker jag; Vad är det jag vill? stå inte bara där! HJÄLP MIG! VAR MIG!

Men jag svarar inte, jag är bara tyst och ser mig själv milt i ögonen så att jag i botten av min fladdrande själ blir rädd för min egen blick. För jag vet ju...
Jag vet ju att Hon står där för att jag inte förtjänar henne. Eller för att hon behöver vara där, och jag blir rädd att hon hotar att lämna mig. Hon med sin allseende alltför milda blick borde veta att jag behöver Henne, för hon är inte mitt andra jag. Hon är mitt första och mitt enda. Hon är inte en splittra, hon är hjärtat, själen, rösten och mitt sinne.

Så jag ser ner mot mina fötter, tar ett andetag lagom djupt för att klara av att säga "förlåt".

Sedan tar jag Henne i mina armar och lovar att det aldrig ska hända igen. Jag ska aldrig mer behöva bevaka mig. Men Jag vet att det kommer hända igen och jag klandrar mig inte för det.
För Jag vet att när jag väljer den lugna floden för att den är allt som är bekant att hantera,
när jag väljer den så kommer jag få för mycket tid,
tid som jag borde lägga på att kämpa mot vågorna i den vilda och lyriska floden, den jag borde valt.
Och det är den tiden, den som inte borde finnas, det är DÅ hon kliver ur och ser på mig och hon vet att jag vet. Men jag ser på henne, på mig själv, som ett olydigt barn ser på sin förälder efter att tagit kakor ur burken för fjärde gången, jag ser på mig själv och låtsas att jag inte vet vad jag gjort för fel...

Därför har jag en del av mig som bevkar mig, och det kommer att hända igen! Tills jag vågar äga dina händer. Tills jag förtjänar att äga dem!

Allt jag vill i denna världsparallell är att äga dina händer... De är de vackraste som vandrar över toner.

Så nu vet du...