alotlikelife

Hej Gud! Jag heter Elin Jernberg, är 21 år, och skulle vilja sjukskriva mig från livet ett tag.
Jag motiverar denna önskning genom att redovisa hur min dag har varit.
Jag gick upp i morse och gick till jobbet. Jag skulle jobba med Saija och Sofia idag, så förväntningarna på dagen var höga. Vi fick varor, jag började packa upp dem, jag började fundera på varför jag var så svag i ryggen. Jag gick på lunch, gick till systemet i iskylan. Glömde köpa tamponger. Kom tillbaka till jobbet och insåg att Madam Röd kommit på besök. Jag insåg härmed att min försvagade rygg berodde på mensverk. Smärtan tilltog, magen svällde upp som en ballong och tog gladeligen del av smärtan. Jag fick dryga kunder. Kravlade mig in i köket och åt tårta (som två av våra kunder och medhjälpare gett oss, det var faktiskt det roligaste på hela dagen, men roliga saker passar inte i detta brev så du får ursäkta om jag inte går in på det närmare) och knaprade värktabletter. Kravlade mig ut igen och släpade säckar. Stängde butiken. Skyndade hem till lägenheten för att hämta lite saker innan min syster kom. Min syster kom och hämtade mig. Vi åkte hem till vika. I bilen börjar jag fundera på huruvida jag låste entrédörrarna till butiken eller inte. Jag minns att Saija sade åt mig att göra det och jag minns att jag tog in prataren och... Sen sade Saija något till mig. Där blir det svart. Låste jag dörrarna?
Jag oroar mig för detta tills vi kommer hem och medan vi sitter och äter. Klockan 21.45 inser jag att jag inte kommer kunna sova utan att veta om dörrarna är låsta eller inte. Så jag åker in till stan. Ringer till Saija för att kunna hämta hennes nyckel (ifall det inte är låst). Saija svarar inte. Jag åker hem till henne. Jag går ur bilen och inser att jag inte vet var hon bor. Jag börjar leta på måfå. Jag halkar två gånger varav jag tappar mobilen vid ett av dessa tillfällen. Jag ändrar taktik och åker in till stan för att kolla dörrarna, på vinst och förlust. Dörrarna är låsta. Jag åker hemåt. Jag sätter igång radion och försöker se det positiva i situationen (att dörrarna faktiskt VAR låsta). Den imbecille klåparen till radioprataren säger "Elin i Halmstad skriver: 'Hej, här sitter jag och pluggar. Jag borde inte jag vet, men jag vill inte ha det hängande över mig och därför tar jag tag i det nu. Jag skulle vilja höra Darin med Viva la vida'.."
TACK SÅ JÄVLA MYCKET "ELIN I HALMSTAD"! Tack för att du just påminde mig om att jag har skolarbete att göra också!

Jag kommer hem, kryper ner i sängen och bloggar. Ja, och här ligger jag nu och funderar på om jag ska skynda mig att ta två Ipren innan jag får så ont i magen att jag måste sterilisera mig själv med en brödkniv.

Jag vore tacksam om du kunde svara mig snarast, Gud.

PS. Jag skull vilja önska låten I Fucking Hate You med Godsmack och dedikera den till "Elin i Halmstad". DS

Okej allihopa! Här kommer de, bilderna som jag och Elenore med hjälp av Stefan tog i deras studio... Jag är så stolt över att jag har fått göra detta ihop med dem!








Jag går och lägger mig som världens stoltaste Elin!
God natt!

Jag är helt slut... Som i trans gjorde jag mig en köttbullemacka och slängde mig i soffan. Som i trans gick jag och hämtade chpkladkakan som jag fick av min chef imorse. Som i trans åt jag upp de sista chipssmulorna jag hade sparat och som i trans lade jag in en snus och lutade mig tillbaka...
Ja vänner, det är i trans och av ren självdiciplin som jag sitter här och författar ett litet inlägg som jag hoppas ska få er att känna att den tid det tar er att läsa det inte ska vara helt bortkastad.

Jag har jobbat hela dagen idag. Var på jobbet klockan 08.00 imorse och åt julfrukost! Sedan jobbade jag från 19.15 till 19.30.
Det var snormycket folk som kom för att handla julklappar till sina djur. Det är så roligt att se människor se ner i golvet, rodnar och säga: "Eh, ja... Jag tänkte köpa en julklapp till hunden! Fånigt va?"
Om de bara visste vad vissa människor gör för sina djur...
Jag tycker det är gulligt!

Vi får väl se om jag hinner med något inlägg imorgon.
Annars önskar jag er en underbart GOD JUL!

Hörni, alltså det här med image, det här med att göra bort sig, det här med hur vi väljer att leva våra liv och vilka människor det gör oss till. Vad är det för högpretentiös smörja egentligen?

Dags att sätta stas på ena armen (i mitt fall höger, för där har jag, enligt blodgivarcentralens sköterskor, en riktig praktven!) och injecera en megados av sanningsserum, lossa tungans band och bara slappna av lite. Kanske blir du så varm i kläderna att den gigantiska istappen vi ofta har i röven smälter, vem vet?

Jag börjar...

.1 Jag har repat min chefs bil
2. Jag har krossat min hyresvärds vackra fruktfat första kvällen jag träffade henne och skulle sova i hennes hus. Jag började gråta.
3. Jag har blandat ihop orden "titta" och "kissa" när jag skulle prata med en kund, med oerhört pinsamma följder.
4. Jag har avslöjat oerhört privata saker om mig själv, på fyllan.
5. Jag har, iklädd svensk fotbollströja, blockerat trafiken i en engelsk småstad, genom att uppfinna mitt eget övergångsställe. Med glåpord och hotfulla åtbörder som följd.
6. Jag har haft en patetisk kort karriär som snattare som avslutades inne i en godisaffär inne på Gröna Lund när jag skulle ta ett smakprov ur en av lösgodislådorna. Alla tittade.
7. Jag har, så många gånger att jag inte minns allt, glömt att stänga saker, glömt att ta med saker, glömt att ta bort saker, glömt att slå av saker...

Så, nu var det off my chest. Så hur har detta påverkat mig som person? Det skulle kunna göra mig till en osäker, nervös person med dåligt självförtroende. Fast jag insåg ganska tidigt att om jag ska leva så så går jag miste om väldigt mycket. Så jag kom till den punkt att jag insåg att jag måste börja älska mig själv för den människa jag är TROTS detta. Jag får helt enkelt börja räkna med att de människor i min omgivning som råkar ut för mina felsteg helt enkelt ska vara ärliga om hur de känner. Känner de sig sårade, så får de säga det, för då kan jag förklara att jag inte menade något illa. För om man ransakar sig själv så tror jag att man inser att man i VÄLDIGT få av de fall då man trampade i klaveret, menade något illa. Tärtom, ibland menar man så väl att man slår knut på sig själv. 

Alla mina fadäser har fått mig att kunna rycka på axlarna och inse att ingenting blir bättre av att jag gräver ner mig i dem. Jag frå helt enkelt rycka på axlarna och skratta åt det, och bjuda alla på ett skratt när jag berättar det i efterhand. 

Jag är lika vacker och smart även om jag krossat ett fruktfat. Alla människor gör bort sig, det är så man skaffar sig erfarenheter. Man är inte alltid sina handlingar, man kan faktiskt välja i vilken "minneslåda" man vill lägga sina erfarenheter i. Jag har väldigt få minnen i min "pinsamma-hemliga-saker-låda".
Däremot har jag väldigt mycket saker i min "pinsamma-klantiga-men-roliga-saker-låda"...

Vissa människor tycker säkert att jag tar alldeles för lätt på saker. Men hur ska jag annars kunna leva med mig själv om jag hela tiden ska kritisera mina ageranden? Det finns bara EN människa som är med mig to the bitter end, och det är jag!

Något som får mig att slappna av är att bjuda på någon av dessa händelser och se mina vänner (och blivande vänner) skratta, och se hur de slappar av. För jag kan tänka mig att de tänker "men gud vilken människa, hur vågar hon berätta något sådant? Jag trodde det bara var jag som gjorde sådana saker!"
Kort och gott, jag orkar bara skämmas ett litet tag, sedan inser jag att jag är en fantastisk person som får vara med om allt det här!

Tror ni verkligen att alla toppolitiker, alla modeller, alla programledare, alla artister gått igenom sitt liv utan någon gång skämma ut sig och verkligen känt sig värdelösa?... Jag VET att det inte är så.

Imorgon ska jag jobba, sedan ska jag åka hem till Vika och fira jul. 

Ni får gärna dela med er av era snedsteg, var anonyma om det känns bättre!

Idag var det den här musiken som spelades när jag skrev...

God natt!

 

Och så det där JÄVLA skolarbetet.. Det förföljer mig hela tiden, ligger och skaver i mitt bakhuvud som en lapp i nacken på en tröja. Ordet "motivation" känns så avlägset att jag måste slå upp det för att veta vad det betyder.
Det har varit riktigt dött på jobbet idag.
Då känns fem timmar som fem månader. När jag stod där så funderade jag på hur sugen jag var på att gå hem och öppna skafferiet och kylskåpet och höra ekot av studentlivet berätta för mig att man visst kan äta morötter som är lite luddiga. Jag var inte så sugen på det, så jag ringde till mamma och frågade om någon kunde komma och hämta mig... My daddy loves me, så han åkte och hämtade mig!

Så nu är jag hemma i Vika, jag har skolgrejerna med mig, de ligger i min ryggsäck och skriker hur dålig jag är.
Funderar på att öppna ryggsäcken och skrika "Men ni är inte så jävla bra ni heller! SÅ HÅLL KÄFT!" 
Men då ringer nog mamma eller pappa till psykdoktorn...

Kan tyvärr inte lägga ut någon bild idag. Men håll utkik!

Hmmm, läste på en blogg nyss där bloggerskan ställde frågan: "Vad skulle du aldrig ta på dig?"...
Jag satt och funderade ett tag, men kom ganska snabbt fram till att jag nog ALDRIG kommer ta på mig väldigt ljust stentvättade, utsvängda jeans med bling-bling på bakfickorna, och ALDRIG stövletter med spetsig tå!

¨
 

Men det är ju bara jag... Idag ska bara jag jobba. Eller åtminstone känns det så!

Jag är förvirrad, och jag är rädd att om jag inte skriver detta nu så kommer jag aldrig få ordning på tankarna. Om jag skriver detta nu, innan jag går och lägger mig, så finns det en promilles chans att jag förstår mina egna tankegångar imorgon när jag läser detta...

Jag har haft en underbar kväll, jag har varit och sett ett underbart band (vänta med att klicka på länken tills ni läst hela inlägget, för det här vill jag att ni ska ta del av och försöka förstå, så att ni kan förklara för mig.)

Nåväl, jag har haft en underbar kväll, jag har från en kärleksfull publiksida tagit del av musik som får ditt innersta väsen att slå volter och spinna av ren och skär eufori. Helt lyrisk reser jag mig upp och inser att dessa människor delar något med mig, jag känner inte hälften av dem, men det spelar ingen roll, vi är lika hänförda av vad som nyss förgyllt våra vinterkylda själar. Jag har precis kramat två människor jag knappt känner...

Då händer det...
Jag får höra om FN:s klimatmöte i Köpenhamn, jag får höra att några som är där, några som varit i samma publik och delat denna stund av glädje, ska dit och demonstrera.
Den 16:e så kommer tydligen stenar att kastas i Köpenhamn...
Allt faller. Jag känner mig som en hundvalp som efter att ha blivit kliad bakom örat, får en spark i sidan...
Jag får höra att ett sätt att inte bli tagen är att raka av sig håret, så att det blir mindre att ta i, gode gud, jag hoppas att jag missförstått allt, säg att jag har det! För om jag inte har det så innebär det att det på allvar finns människor som tror att stenkastning och våld är ett sätt att skapa en harmonisk värld...

Mina händer skakar när jag skriver detta för jag inser att det är såhär världen ser ut. Världen är full av människor som är så övertygade om sina egna idéer att de tycker att de är värda att kasta sten för. Jag har svårt att klä mina tankar i ord men försök se min bild framför er. Vad skiljer de två rakade skinnskallarna i Köpenhamn åt? Jag kan bara finna en sak och det är orsaken till deras handlingar. Stenarna är desamma och skadorna likaså...
Hur kan människor som talar om solidaritet vilja skada andra människor?
Hur kan människor som talar om kärlek vilja kasta sten för att få sin röst hörd?

Hur KAN man ta sig den rätten att tro att just min hjärtefråga är värd att skada någon, eller till och med döda, för?
Jo, därför att vi alla är lika, vi är lika döva, lika blinda, lika känslokalla när det kommer till... Ja, när det kommer till vadå?

Det här är människor som jag kanske skulle kunna sitta och ha långa sympatiska disskussioner med, disskussioner om filantropi, om rätten till lycka oberoende av kön, hudfärg och tillhörighet.
Men jag känner mig som ett förvirrat barn när jag tänker på att dessa människor skulle kunna ta upp en sten och kasta den mot en polissköld...

Jag är så arg, jag skulle kunna göra så många verbala påhopp just nu! Men mest av allt är jag förtvivlad och förvirrad. Det känns om att dessa människor förrått mig.

De vill kasta sten på människor som har barn.


Jag hoppas att jag missuppfattat allt. Jag hoppas att ingen av mina medmänniskor är där den 16:e, fast  å andra sidan så vet jag att alla människor som är där är mina medmänniskor...
Polisen och demonstranterna...