alotlikelife

Ibland vill jag bara vara filmstjärne-arg/ledsen. Jag vill ligga i soffan och äta glass direkt från förpackningen, inte duscha på flera dagar, gråta en skvätt framför spegeln samtidigt som jag berättar för sig själv hur puckad och missanpassad jag är. Låsa dörren och tejpa igen brevinkastet för att försäkra sig om att världen inte kommer in i form av en elräkning eller ens en rabattkupong.

Medias bild av sorg, melankoli och deppighet tillåter oss att älta och jag frågar mig om det är hälsosamt? Ska man skrika medan man faller eller ska man lägga energin på att förbereda sig på att ta emot sig och försöka ta sig upp igen? Jag har en förmåga att inte tillåta mig att vara ledsen eller arg. Samtidigt så kan jag själv tycka att jag är expert på att isolera mig och deppa lite. Mina tankar är min absolut största fiende, så det kan ju då inte vara helt hälsosamt att stänga in sig tillsammans med dem. Men äh, lite melankoli har ingen dött av.

Det finns inget som är så vackert som ren sorg och nu när jag känner för lite regelrätta tårar så tar jag fram en av farfars gamla skjortor och tänker på honom.

Det kommer bli en jobbig vecka det här, jag varvar en ny kurs med tentalugg inför omtentan på fredag! Det härdar, det härdar. För dödar gör det då rakt inte.

Anna säger det bättre än jag...

Sista mötet med Al-Anon idag. Jag trodde att jag skulle känna lättnad - men det känns faktiskt tomt! Jag har vant mig vid att åka dit på tisdagkvällarna. Kan ni förstå att det gått tolv veckor? Jag har svårt att förstå det.

Så här skrev jag då.

Den lärdom jag värderar högst efter de här tolv veckoerna är att jag nu mer väljer vad jag ska lägga min energi på. Jag har en förmåga att försöka lösa problem som inte går att lösas av en person. Det är väldigt jobbigt och energikrävande, men på något sätt var jag rädd för att förlora den egenskapen hos mig själv. Jag var rädd att bli en slätstruken, inskränkt och tråkig person - vars största problem är att man inte vet vilken färg man ska ha på soffkuddarna, eller vilken diet man ska följa för att komma i form till sommaren. Jag ville inte tänka små tankar, jag ville tänka stora tankar (det vill jag fortfarande). Det har varit lite så här liksom. Så jag var rädd att förlora detta, jag är så van att befinna mig i mina ensamma, förvirrade tankar. Försöka att lösa värlsdproblem och frälsa människor från ignorans och likgiltighet.

Jag blev arg när folk i min omgivning inte tog saker på lika stort allvar som jag, inte såg sitt ansvar i miljöförstöring, globalisering och annat världsligt. Då tog hopplöshetskännslan över. HUR ska jag göra för att få dessa människor att förstå? Jag ansåg det vara allas ansvar att se till att det världsliga maskineriet fungerade, och när jag ser att de inte gör det så tog jag rollen som arbetsledare. Vilket är jobbigt för mig själv och andra runt omkring mig.

Nu vet jag att det inte är min uppgift eller ansvar att upplysa dessa människor. Jag kan bara ta ansvar för vad jag tänker, känner och gör.

Jag kan inte ta ansvar för hur folk reagerar eller mår.

Häromdagen så diskade min kompis i rinnande vatten. Jag kände ett stråk av fullkomlig panik. Men jag nöjde mig med att rätt ut säga till honom att det inte var bra för miljön, sedan gick jag därifrån. Vill jag ha något gjort på mitt sätt, får jag göra det själv. Annars får jag helt enkelt acceptera någon annans sätt att göra det. Ville jag diska? Nej.

Självklart halkar jag tillbaka lite nu och då, men då vet jag att jag gör fel.

Nu ska jag gå och sova.

Jag blir så trött! Skitskitskit. Även om jag varit nästan övertygad om att jag inte klarat tentan så hade någon form av hopp börjat gro inom mig. Ju mer jag tänkte på det, desto mer växte hoppet och tanken på att jag kanske klarat den.

Men det hade jag inte... Såklart.
Det känns värre än jag trodde det skulle göra. Jag är trött på skolan och jag vill inte plugga mer nu. Jag har suttit och letat Au Pair-jobb ett tag nu. Synd bara att jag är så feg.

INTE NOG MED DET!! Igår när jag var på boxpass så fick jag reda på att alla pass - förutom spinning och vattenjympa - ska tas bort! Hela anledningen till att jag började träna på Grand var att de hade BodyCombat och andra roliga pass som INTE finns på Friskis & Svettis. Varför ska jag betala nästan 3000 kronor för ett halvårskort när jag kan betala en tredjedel av det priset och få i princip samma sak?

Dessutom ligger Friskis & Svettis granne med mig.

Jag blir så sur! Jag trivs ju så bra med de här passen, nu måste jag börja på Må Bättre om jag vill gå på de här passen och det är så dyrt att jag måste prostituera mig för att ha råd med den månadskostnaden. Never.

SkitdagSkitdagSkitdag...

Nu vill jag gråta lite...

på söndag åker jag till Rättvik. Jag mår inte så bra just nu och som många av er vet så är Rättvik, och vegankollektivet FlowerMauer medicinen min själ behöver.
Grönt te, matlagning och handarbete.

Det snurrar så mycket att jag måste trycka på nödstopp.

Men jag är snart tillbaka. För jag har ett projekt som ligger och gror i sinnet, något som kan bli RIKTIGT bra!

Tills vi råkas igen...

Ha det bra.

Nu har alla åkt! Det är så tyst att jag nästan får huvudvärk, bildligt talat. Idag ska jag gå till Gamla elverket och lyssna på Ludde och hans kompisar när de spelar, sedan ska jag och min syssling, Ida, gå till Pitchers och ta en öl (eller två)... Denna kväll har all potential i världen att bli hur bra som helst.

Jag har varit hemmafruig idag och bytt klädsel på soffan och köpt nya soffkuddar, det blev sweet (för att använda mitt senaste favvoord)...

Jag sade fel. Tentan är imorgon. Jag och Jonas har pluggat HELA dagen, och jag fick faktiskt (om än ett löst, halvförlamat) grepp om det hela...
Sen satte jag mig och fortsatte plugga här hemma, nu funkar ingenting.

Det är ett tecken på att det är dags att sluta plugga och börja be.

Men hur det än går så kommer det gå bra, för jag kommer ha min folkdräkt på mig. När man sitter med historiska plagg på kroppen så förlorar satsscheman och partikeladverbial sin relevans...

Jag har halsbränna!

Det börjar bli jobbigt att gå på Al-Anon-möten nu. För helt plötsligt ska jag gå från att observera och ta del av till agera och gräva i mig själv. Inventera mitt känsloregister kan man kalla det, trycka på play och hitta allt som gör mig arg/bitter/irriterad, rädd och skamsen/skuldbelagd.
Jag blir sur, för jag förstår inte vad som är meningen. Det enda jag försöker göra är att leva på ett konstruktivt och bra sätt, men jag får hela tiden dubbla budskap om hur detta ser ut. Jag har nyss tagit till mig klyschan om att "acceptera mig själv som jag är och inte jämföra mig med andra"...

Helt plötsligt får jag höra att jag ska arbeta bort delar av mig själv, delar som varit en stor del av mig så länge.
Och att jag ska "hitta en föreblid", någon att försöka efterlikna! Herregud, jag känner mig som en vilsen hund som någon försöker träna om..
Vad ska jag hålla i sålänge? Var är då jag i all denna sörja av medberoende, rädsla, harm, skuld och skam?

Jag förstår naturligtvis vad hon menar, jag förstår att det inte handlar om att radera mig själv utan att ta bort de saker som hela tiden hindrar mig att leva fullt ut, men just nu så känns det fruktansvärt jobbigt att skriva ner saker som jag hållit svävande, av rädsla för att skuggan ska komma alltför nära.

Sedan finns naturligtvis den darrande delen av mig själv som är rädd för att gräva ner sig i saker som kanske egentligen inte är ett problem. jag känner INGEN som INTE uppvisar någon form av tecken som utmärker en medberoende. Betyder detta att alla människor är vilsna själar?
Men samtidigt så vet jag exakt vad hon menar, och exakt vad jag måste göra...

Det gör mig naturligtvis ännu mer irriterad...

Och mitt i allt detta så vill jag bara ha en famn att krypa upp i, och vetskapen om att jag inte klarar av det gör mig ledsen!

Men inte hänger jag läpp för det inte. Imorgon är det tenta och efter det så blir det en kväll i alkoholens luddiga tecken. För när en shot kostar 30 kronor så klagar man inte!

Kärlekbetygelser 

Jag ska sätta mig på ett café och plugga, kanske slicka mina sår - och då talar jag inte bildligt (varför sandar de inte utanför Kåren! Tänk om jag var 89 år, då hade jag brutit lårbenshalsen och stämt någon.)!!

Häromdagen när jag satt på ett café och pluggade så kom det fram en man (förövrigt samma man som var in på mitt jobb och bjöd ut mig förut) och började överösa mig med komplimanger. Jag antydde att jag var lesbisk - sen var det inget mer med det. Jag hyser en blandninga av fascination och äckel-känslor för denne man. Kanske för att han inte är helt PK, kanske för att han helt klart har alkoholproblem. Vad vet jag?

Nä, vad säger du Hultman, ska vi traggla lite satsscheman?

Jag och pappa var och tittade på mammas elever och deras cirkus/teater idag. Jag blir alltid så glad när jag ser dem. Jag kan inte riktigt fömedla vad jag känner nu, allt känns lite konstigt. Jag har precis suttit och skrivit listor över vad som gör mig arg/irriterad vad som skrämmer mig. Det är jobbigt att öppna dessa kartonger. Eller som jag brukar kalla den: "Latjolajbanlådan"....
Det är inte det att en massa nya saker kommer till ytan, nej save the drama for you'r mama.
Det är bara det att det känns jobbigt att leta efter det och sedan fästa det på papper.
Nu har jag bara skuld- och skamlistan kvar, vi får väl se hur den blir.

Idag ska jag i alla fall på piratfest! Ohoj! Det ska bli jätteskoj, även om jag inte känner mig så himla peppad just nu. Men jag har fixat en kick-ass-outfit, så det är "set for success"!

Nä, nu ska jag gå och börja dona mig!!