Nåt som liknar dom vi var

Så, ett lyckat val. Ja det må jag säga.

Jag håller på att lära mig cykla utan stödhjul, ramlar lite då och då. Ibland ligger jag kvar en stund och undrar om jag ska tillåta mig själv att bli lite blue and alone. Sedan reser jag mig, borstar av kläderna och drar vidare. Jag lyfter blicken mer och mer och stunderna i horisontalläge på marken blir allt färre. Jag har vant mig vid skrapsåren som om de vore en del av mig - och det kommer de väl vara, ett tag framöver.

Jag håller på att lära mig takten i mina egna hjärtslag. En period trodde jag nämligen att jag hade förlorat vartannat av dem. Men ju mer jag lyssnar desto säkrare blir jag på att de finns där, och att de blir högre och högre. Ibland måste jag stanna upp och låta dem säga sitt - hur svaga de än kan te sig ibland.

För några dagar sedan började jag sakna farfar mer än vanligt. Det var faktiskt första gången sedan han dog som hela jag grät. Med hela jag så menar jag hela min varelse, alla hjärtslagen grät och varje muskel sörjde. Farfar är fortfarande en övernaturlig upplevelse som jag ibland inte vet om jag verkligen upplevt. Snälla älskade farfar - kom tillbaka! Jag behöver dig, du är viken där jag vet att vattnet alltid är stilla. Där jag vet att jag bottnar och att ingen kan såra mig.
På fredag begravs farmor. Jag har inte börjat sörja henne än.

Om jag ska vara ärlig så känner jag mig väldigt ensam just nu.
Jag brukar vara stark när jag är ensam - nu är jag bara ensam.
Men det blir bättre.
För jag har så många ställen att hämta energi, så många som vill mig väl.

Jag klarar liksom inte av någonting fullt ut just nu, jag pluggar inte, jag slappnar inte av, jag jobbar inte, jag bara koncentrerar mig på mina hjärtslag - och att hålla mig på vägen. Det jag gillar med motgångar är att man tvingas koncentrera sig på det livsviktiga. Men om du hittar mig i diket, så vore det trevligt om du kunde smeka min kind lite, och hjälpa mig upp. Man vill ju inte ligga där och bli förkyld!

Good night dreamers!



Jernbergs valkoll

Okej då, det är väl dags att - såhär dagen innan valet - deklarera var man står på den politiska kartan, och varför. Jag har alltid hållt mig till samma block, ända sedan jag gick i högstadiet.
Den viktigaste frågan för mig är jobben, eftersom jag utgår från den ideologin att varje människa - för att känna sig lycklig - skall vara huvudpersonen, regissören och författaren i sitt eget liv. Detta blir du genom att inte göra dig beroende av yttre instanser. Jag knyter ihop resonemanget: Alla mår bra av att ha ett jobb. Alla mår bra av att veta att DU har tjänat Dina egna pengar.
Innerst inne kan vi nog alla skriva under på att vi vill ha ett rättvist samhälle, ett samhälle där alla hjälps åt, ett samhälle där alla är lika viktiga och lika uppskattade.
Tyvärr är det så att vissa inte känner sig inkluderade i lagandan, av en eller annan anledning. Vissa hamnar i arbetslöshet och känner sig på så sätt utanför samhället. Alla vet att om man förlorar hoppet så förlorar man oftast viljan och kraften att kämpa. När sådant händer ska samhället  gå in och hjälpa till.
Därför röstar jag blått.
För mig betyder hjälp att se till att någon som förlorar hoppet och viljan märker att "Jag måste ta tag i Mitt liv och Min livssituation". Socialdemokraterna har - säkert med välvilja i tanken - gett pengar till människor som är arbetslösa eller sjukskrivna. Inga krav ställs, förutom att du skickar iväg en ansökan då och då - ofta ansökningar där du inte ens har några ambitioner att få jobbet. Kravet är "sök jobb", jag ställer frågan: Varför ställs inte kravet "skaffa jobb", när detta - helt logiskt - borde vara meningen?

Jag tycker inte att det är fel att ställa krav och förväntningar på människor, det gör vi ju på våra vänner! Är det inte ganska förnedrande att inte ha några förväntningar på sig? Att ingen förväntar sig att du över huvud taget kan hitta något jobb.

Hur fixar vi jobb då? Jo genom att sänka arbetsgivaravgiften - speciellt vid anställning av ungdomar - så ser vi till att företagen vågar anställa. Vissa hävdar att blå politik står för att ungdomar ska tjäna mindre pengar, och företagen tjäna mer. OM det nu är så så ställer jag frågan: Är det inte bättre att ha ett jobb - om än lågavlönat - få arbetslivserfarenhet, arbetsgemenskap och en känsla av vara "med i matchen"?

Jag har hört många uttalanden i stil med "Ja, men det har ju inte blivit bättre!"
På det uttalandet svarar jag: När företag skall privatiseras så får samordnarna och cheferna i kommunen nya uppgifter. Förr har man haft ett ställe att vända sig när något skall göras. Det har inte funnits nägon konkurrens och kommuncheferna är inte vana att förhandla. De är helt enkelt inga affärsmänn. Det tar tid att hitta rätt kompetens och rätt sätt att agera.

Så tänker jag!

You shall not pass!

Sådär ja, upp ur skuggan för lite uppdatering.
jag vet att jag har låtit depprimerande - men jag har varit på en ganska mörk plats nu i några dagar. Det är fortfarande lite molningt, men jag vet att det kommer klarna. Jag tog tag i det och gjorde det enda jag kunde, och det gick bra. Det blir sådär ibland vet ni, när man försögt kartlägga eventuella skador before the impact och sedan inser att skadorna blev större än man någonsig trodde var möjligt. Det betyder inte att man dör, det betyder att man är mänsklig och sårbar. Det är bättre nu i all fall.

Åh, jag och Kim var och såg på Resident Evil: Afterlife i Gävle igår, i 3D! han tyckte den var dålig (typ)
Jag är hormonstinn och är nöjd bara jag får se en fruktansvärt cool och sexig kvinna slakta zombies med coola vapen! Ja, så är det - verkligheten är inte mindre primitiv än så, ens för en lärarstudent.



Puss och kram!

för det är ett brev skickat tusen gånger

Jag vet nte ens om det är fysiskt eller psykiskt längre, jag vet inte var jag ska börja, jag vet bara att helt plötsligt börjar jag hyperventilera.

Jag har aldrig haft så svårt att bita ihop som jag hade i lördags, vid varenda paus fick jag lov att sätta mig på toaletten och andas. Allt jag ville göra var att gråta, men jag hade för mycket eyeliner på mig, så det var inte ett alternativ.
Men det blir nog bättre. Det måste det ju.

Puss och kram.

det har liksom börjat svida, ja det dansar - snurrar runt.

Och när det gör som ondast så försöker jag resonera sunt och konstruktivt, men det är svårt när man bara vill förstöra tillbaka.
mest av allt vill falla ner på knä, häva mig upp på tå och skrika något som inte går att höra...


och så skall man oroa sig för Rhino-virus mitt i allt det här!

Sådärja! Första fösarveckan är över - det gjorde vi bra! För er som inte vet vad fösning är så kan jag berätta att det är att ta hand om de nya eleverna som börjat på högskolan. Vi är en grupp fösare på fem stycken som har blivit tilldelad en grupp blåbär (nya elever) på drygt 25-30 stycken. Nu vill ju inte direkt sjuttitalisterna vara med och och spela brännboll och dricka rusdrycker, så vi har haft en tapper grupp med ca fem - tio stycken blåbär vid varje aktivitet. Detta schema har vi haft under den gångna veckan
Måndag - information på dagen, grillfest på Bojsen Beach på kvällen.
Tisdag - Infokväll på Kåren på em, speeddejting på kvällen.
Onsdag - Skattjakt på dagen, förfest och utgång på kvällen.
Torsdag - Smygöppning på Kåren på kvällen. (fast jag var inte med, för jag var på Möhippa)
Fredag - Smygöppning på Kårhuset Tenoren i Borlänge.
Lördag - Brännbollsturnering (fast jag var inte med här heller för då var jag på årtiondets ägigaste bröllop!)
Söndag -  Fösarmöte med utvärdering av veckan som gått.

Och mitt i allt det här så har jag påbörjat mina egna studier, och försökt fixa i min nya lägenhet. Såatteeeh.
Jag har haft tre distansseminarium, som främst resulterat i vredesutbrott due to tekniktrassel. JAG VILL PLUGGA PÅ CAMPUUUS!

Men det är SÅ himla kul!


söndag

God morgon! Eller ja, god förmiddag. Men ni vet hur det är när man varit ute och druckit billig alkohol kvällen innan - dagen efter blir liksom liiite förskjuten. Men skoj var det, ATT det var! Jag träffade alla fösare och utövade trevliga lekar och annat kul.

Men herregud vad studenter förväntas dricka! ALLT handlar om alkohol, allt alkoholrelaterat är accepterat! Jag vet inte om det har med mina erfarenheter att göra - men jag kan ställa mig lite frågande till det hela. Att dricka sig full kvällen innan en föreläsning och släntra in lagom till första pausen, det är liksom okej. När jag läste en av de där "Hej och välkommen till studentlivet"-broschyrerna jag fick när jag började plugga så slogs jag av att jag som student förväntas dricka. Under någon sådan här Vett och etikett-kolumn så stod det "Se till att du hinner nyktra till innan du anländer till salstentan" Eller något i den stilen...
Behöver jag kommentera?

Det är inte det att jag är upprörd och emot detta, men jag tycker att det är ganska extremt.

Nu sitter jag och lyssnar på radiogudstjänst, tydligen.
Så nu är jag förlåten också...

Btw! Kors i taket vad jag ÄLSKAR Shakiras nya låt!




när jag trodde jag var klar

Phu, just nu har jag så mycket att skriva om att jag inte riktigt vet var jag ska börja eller om jag ens orkar ta upp allt. Jag har haft fullt upp med flytten - som INTE gick så fort och smidigt som jag planerat att den skulle göra! Jag skulle som bekant ha flyttat i måndags. Den dagen började lovande med att jag tappade min mobil i toaletten. Så en massa viktig tid gick åt till att prata med försäkringsbolaget.
Jag kunde alltså inte ringa bovärden och få ut min nyckel, inte bara för att jag inte hade någon telefon, utan för att jag inte visste hur fort det skulle gå för mig och pappa att lasta in alla sakerna i släpkärran som han hyrt. När han kom så bar vi ner sängen sedan ringde jag bovärden. Han hade telefontid till klockan 16.00 och nu var klockan 16.20. Då började jag gråta. Vi bar upp sängen igen och jag sov hemma hos mamma och pappa av ren rädsla för mig själv.

I tisdags så åkte jag tre vändor ut till Hosjö i min lilla bil och flyttade kartonger.
I onsdags flyttade jag kartonger och städade hela lägenheten (jag fick lite oväderlig hjälp av Maria!) and I'm telling you: NEVER AGAIN! Fy fan vad jobbigt det är att städa ur en trea!
Sen kom i alla fall pappa, mamma och Kim och bar ut alla sakerna och körde dem till nya lyan.

And here I am!

Just nu är jag inne i en sådan period då jag blir rädd så fort det ringer eller kommer ett sms, eftersom jag är livrädd att jag har glömt att göra något.


Du liv

Snart flyttar jag, jag letar efter ord som kan beskriva hur de senaste veckorna varit. Mest så känns det som att jag vaknat upp efter ett år i halvkoma, det är nu snart ett år sedan min älskade farfar dog, lite över ett år sedan en person i min närhet gjorde ett livsstilsbytre som i allra högsta grad påverkar mig. Ungefär ett år sedan jag träffade en av de vänner som jag nu umgås allra mest med. Jag har växt, hårdnat och landat i något nytt.
Nu när jag flyttar till Hosjö så börjar en ny era och eran på Barbros gränd - med alla fester, inneboende, Ben & Jerrys-kvällar och andra upptåg går i graven. Nu ska jag koncenterera mig på skolan, sluta gråta över gamla krigsskador och sorger och be my own wind keeper, och allt det där andra som ensamma människor roar sig med för att förneka att de saknar sällskap. Fast det gör då rakt inte jag, jag har världens finaste vänner!

Idag träffade jag en äldre man på busshållsplatsen, han stod och orerade över att han tyckte att busstidtabellen var krånglig att läsa. 
"Det står ju 11.15! Men inte kom det någon buss då inte! Och vad fan står 'pv' för?"
Jag:"Det är ju bara att läsa här nere - titta, det betyder att den bussen inte börjar gå innan den 22 augusti. Ser du, här nere."
"...Jag tycker det är förfärligt krångligt ändå, för oss som inte åker buss så ofta"
Sen började vi föra en konversation som senare mynnade ut i att han berättade att han hellre drack en grogg ensam än gick på krogen, men han var noga att poängtera att han var nykter ungefär tre veckor i taget - sen rätt var det var så tog han en grogg, om han kände för det. Han var ännu mer noga med att poängtera att det var viktigt att hålla sig till principerna när man var ensam. Annars föll man. Sedan berättade han om sin son som aldrig hälsade på och inte hade ringt på länge. Men han sade att det kan ha varit så att sonen ringt när mobilen varit avstängd, den är ju det ibland.

Sedan kom bussen och mannen gick in i en diskussion med den stackars busschauffören som INTE skrivit den - enligt mig - fullt förståeliga tidtabellen. Det var så tydligt att han gjorde det bara för att få prata lite med någon.

Jag tänkte på det här med rädsla idag, när jag gick i mellanstadiet så blev jag rädd för Marilyn Mansons musikvideos och liveframträdanden att jag valde att titta bort. Ni vet när man egentligen har passerat den där åldern då man gör sådant. Nu ser jag tillbaka och konstaterar att jag inte längre är rädd för musiker som klär ut sig för att skrämmas. Istället blir jag äcklad och rädd för sånt som du inte ska vara rädd för, sånt som vi ska acceptera och ta del av. Som när människor visar en total ignorans för hur andra lever, jag kan inte låta bli att bli rädd när jag inte vet om det är ett skämt eller om det är allvar. Eller om det är både och eller samma sak?
Jag blir rädd när jag inte visar civilcurage och står upp för sådant jag tycker är viktigt, eftersom jag fruktar inför hur världen kommer se ut om alla var som jag.

Klockan är 22.13 på en lördagkväll och jag sitter i ett mörkt rum med en soffa, en tv och en dator i!

Jag ska nog sova nu. Puss och kram!


långt ifrån idealet

Usch, ibland börjar jag fundera på det här med mitt karriärval. Jag såg nyss en dokumentär om en lärare som jobbade på en högstadieskola där det fanns stora problem med elever med ofullständiga betyg och ständiga konflikter mellan lärare och elever. Tillslut ringde läraren till sin gamla lärare, som nu var i pensionsåldern. Denne kom till skolan och försökte bringa ordning. Han använde sig av den gamla skolans okomplicerade disciplin - inga tuggummin, inga kepsar i klassrummet. Det fungerade bra, för det mesta, eleverna kände sig trygga med hans självklara auktoritetsroll, det fanns ingen tvekan om att det var HAN som var läraren och dikterade villkoren. Jag beundrar denna självklara auktoritet, det handlar inte om att trycka ner eleverna eller utöva självhävdelse via sin maktposition. Det handlar om att eleverna - för att kunna studera mitt i all förvirring - behöver någon som guidar och stöttar. Det mest imponerande var när den gamle mannen satt på tunnelbanan och killen snett mitt emot lade upp fötterna på sätet. Med ett tydligt "Ta ner fötterna därifrån!" och en hand på hans ben så fick han killen att flytta benen.

Det är här jag börjar tvivla. Jag skulle inte våga säga något sådant, jag skulle sitta och sura över hur respektlöst den här killen beter sig - och jag skulle skämmas för att jag inte sade något. Så feg är jag. I söndags morse så gick jag hem genom stan, och vid en blomlåda står tre ungdomar (kanske till och med i min ålder!). Jag hörde att de sade "vänta, nu kommer det någon." när jag kom och när jag kom närmare såg jag att massor av blommor var uppryckta ur lådan och låg i en stor jordhög bredvid.
Jag blev jätteirriterad men tänkte att jag har ju faktiskt inte sett dem göra något, jag kan ju inte bara anklaga dem för något jag tror de har gjort. Så jag snörpte på munnen och gick vidare.
När jag gick in genom min port så såg jag att de stannade vid nästa blomlåda och såg efter mig.

Och där inne i trapphuset stod jag och var arg så jag kokade. På dem för att de står för själviskhet och ett beteende som säger "Jag har rätt att göra vad som helst när jag känner för det, att andra får lida för det skiter jag i" - och på mig själv för att jag står för det jag hatar mest. Rädsla och passivitet.

Som lärare kan jag ju inte vara rädd för mina elever!

 Jag ska börja äta anabola, så jag får muskler och förlorar empatin - jag ska bli hård och skoningslös.

Sju dagar per år, och idag.

Åh dessa ljuva dagar av små vuxenbestyr och kaffepauser! Jag håller på och flyttar ut till Hosjö nu, och jag säger som jag alltid har gjort: Det är tur att man glömmer bort hur fruktansvärt äckeltråkigt det är att flytta, annars hade man aldrig flyttat! idag har jag tagit tag i lite pappersarbete (det vill säga, satt in papper i pärmen eftersom jag äntligen hittade hålslagaren när jag packade ur en byrålåda. HURRA!) jag har även varit till kopparstaden, nästan i onödan. Just nu är jag lite irriterad på att jag inte får tag på han som har lägenheten nu, han sade att jag skulle få börja flytta in den 23:e - nu tänkte jag fråga om jag får börja flytta in några dagar tidigare. Men han svarar inte!

Jag har i alla fall hunnit med att bli månadsstödjare åt Rädda Barnen också, jajjemänn! Jag tycker liksom att femtio kronor i månaden är helt okej för att bibehålla sin plats i himlen. jag skänker ju dessutom pengar till Amnesty varje månad också, även där femtio kronor. Jag var så nöjd med min bedrift att jag tyckte jag förtjänade lite nya kläder inför skolstarten, Så jag gick in på HM och hittade jättefina kläder. Sedan gick jag till myrorna och köpte lite böcker. Jag har blivit besatt vid att ha gamla klassiker hemma, så idag kom jag över bland annat Vilhelm Mobergs "Rid Inatt" och Selma Lagerlöfs "körkarlen, banlyst". Det känns likom bra att ha de böckerna i bokhyllan. Pretto, jag vet.

Snart ska jag hem till Kim och firat att han har fått ett till jobb! Och JAG ska få välja film! (det händer inte speciellt sällan att jag får göra det, men ändå!)

Kolla det här förresten! Sedan kan ni ha lite ångest för att ni inte varit på Medeltidsveckan.




Hemma!

NU ÄR JAG HEMMAAAA! Klart ni har saknat mig. Jag har haft bästa veckan på hela året. Dagarna har varit fulla med marknadshäng, fika på mysiga caféer och Jauvet-teater (SISTA ÅRET! så sorgligt att de ska lägga av). Kvällarna kontrade med en ständig ström av vin och Wisby Kloster-öl i trevliga människors sällskap och ackompanjerat av mäktiga slagverk och skrikande säckpipor. 

Jag hann med att göra nästan allt jag ville göra. Jag, Karin, Gustav och Maria (mina tre själar) delade sovsal med en underbar kör som heter Patriarkus och ett lika angenämt band som heter Kalabalik.
Det går nog inte riktigt att förklara hur underbart jag haft det. Det måste upplevas.


When I grow up

WOHOOOO! Här är jag, högst levande och allmänt pepp. Det har varit dött ett tag - jag vet. Men man blir så äckligt opepp när man sitter 40 minuter med ett inlägg och sen inte kan publicera det för att den äckliga nätverkskabeln glappar. Det är äckligt och jag gillar inte äckliga saker. Det vore ju en sak om det sparades i arkivet, men det gör det inte - för blogg.se är äckligt.

Nu är jag i alla fall hos Karin i Värnamo, jag lyckades hämta ut mina biljetter utan något problem alls. Jag hade helt klart väntat mig att biljettautomaten skulle "säga" (jag vet, de pratar ju inte. Men ni fattar vad jag menar.) "NäheduElinJernberg! Inte får du hämta ut några biljetter här inte." Det gjorde den inte och jag ville nästan kyssa den. Fast då hade nog den gamla tanten med den paisley-möstrade sjaletten sprungit fram och sprayat pepparspray i ansiktet på mig. Såna där konstiga typer är ju drogade, det vet man ju (hade hon tänkt om mig alltså!)...

Ha det bra och håll inte andan till dess jag skriver nästa gång, det kan nämligen dröja!


Då och nu - och allt därimellan.

Imorgon åker mamma, pappa och Liza hem till mitt älskade dalarna igen. Jag blir kvar här i småland, hos mormor, morfar och alla kusiner. Jag ska bo hos en av mina mostrar - den blir nog himla bra faktiskt!

Pappa köpte en sovsäck och en sådan där riktigt stor ryggsäck till mig idag. Ni vet en sådan där som sträcker sig från huvudet ner till knävecken! Groteskt stor och underbart praktiskt. Jag gillar pratktiskt, det hör väl till åldern. På fredag fyller jag 22 år, jag har knappt tänkt på det faktiskt. Det är så konstigt - när jag var liten så kunde jag inte förstå hur vuxna människor kunde vara så oberörda av sina egna födelsedagar! Födelsedagen och julafton var de två dagarna som resten av året kretsade kring. Jag riktigt oroade mig för den dagen då folk slutade fira min födelsedag med pompa och ståt. Nu känns det ganska naturligt.

Stay tuned för vidare uppdateringar. Vet inte när - men det kommer la.

ich bin der grosse tjej in der folkdräkt.

Två dagar och typ lika många kilon senare. Hej och välkommen till småland där man äter, och äter, och äter, och äter. Jag går omkring med kronisk matkoma. Men trevligt är det!

Magsår...

Åh, jag hatar att inte ha koll! Jag borde ha packat hela veckan, men har varit så himla trött när jag kommit hem från jobbet. Jag försöker resonera som jag alltid gör: Glömmer man så glömmer man, och det man glömmer får man klara sig utan! Det viktigaste är att de viktigaste är med - i mitt fall folkdräkten, finklänningen, digipassen och räkningarna som jag ska betala sen när jag kommer till småland. ja, och det självklara då, mobilen, plånboken och Ipoden!

jag är så ovan att resa så jag hetsar alltid upp mig när jag ska någonstans.

If i only could relax in this confusion, if i could dance with you the way we used to

Jag funderar på att börja med någon rolig aktivitet i höst. Jag vill börja dansa mer! Tyvärr så är ju inte utbudet av dansstilar sådär hätteupphetsande här i Falun. Det verkar vara begränsat till (ålderskris-hej-jag-är-40+-och-vill-förverkliga-mig-själv-och-skaka-mina-svenska-höfter-till-latinska-rytmer)salsa eller linedance (nej, att dansa på en linje känns inte lockande!). Jag vill dansa något coolt - som Krump! Eller Hip-hop, eller Lindy hop!
Eller är jag för gammal för att stå och luftjucka i ett par baggybyxor? Undra om jag - rent fysiologiskt - har möjligheten att bli riktigt bra på att dansa krump eller hip-hop? Jag skulle nog vara tvungen att träna något alldeles fruktansvärt, men det skulle kanske gå.

(Nej, jag tänker inte sitta här och lova att att göra en GI Jane-transform à la Demi Moore, det kommer ändå bara sluta med att jag sitter här om några månader med chipsflottiga fingrar och hittar på ursäkter till VARFÖR jag hamnade framför tv:n istället för på löparspåret)

Jag kan dock lova att jag tänker gå och sova nu. Ba'så'ni'vet!



19:e Juli. Dagen som inte borde räknas.

Nej, jag studsade inte upp ur sängen imorse, jag tryckte på snooze (som törneros) flera gånger...
Men det är kanske inte så konstigt eftersom jag kom hem från Älvdalen vid midnatt, och det var det LÄTT värt. Jag har blivit sminkad och plåtad av så himla duktiga människor - det är sådant som gör att modellande blir utvecklande och roligt. Jag har varit så trött på modellande nu ett tag, no offence men gör jag en enda porträttsession till så börjar jag gråta! Jag vill göra andra saker nu, sådant som jag inte gjort förr. Så tack Cecilia och Peter för en jätterolig dag!

Så ja, dagen idag har alltså varit ganska seg. Ändå så känns det som att jag jobbar med en helt annan energi nu för tiden. Jag VILL verkligen ha något att göra hela tiden och dagarna går fortare och blir så mycket mer givande. Nu är det inte långt kvar, på fredag åker jag till småland och sedan vidare till Gotland! Jag blir borta i tre veckor - så det blir nog inte så mycket bloggande.

Nu ska jag bara vänta på att min mat blir färdig sedan ska jag gå till Paulina och äta godis och titta på film. Jag kan leva med det.


Have mercy on me I'm in a Jackass-phase.

Kanondag på jobbet, oh yes! Ibland blir jag bara så lycklig när jag jobbar. Jag vet inte varför, och bryr mig inte riktigt. Jag kan bara konstatera att det är så roligt - just då.

Just nu har jag fastnat i mina egna framtidsplaner, jag ska flytta in i en ny lägenhet. Tänk om jag vill resa utomlands och jobba, vad gör jag då med lägenheten? Kan man hyra ut den i andra hand? Sådanan där skittöntiga saker som egentligen inte är ett problem! Jag har fått kalla fötter. Nog för att de är kalla, men de är i alla fall kvar på jorden, ena foten i alla fall.

Förresten! Idag när jag var ute och gick med Paulina och Ceasar så dammade jag av min gamla favoritursäkt
"När jag har dåligt med pengar och skäms över att jag varit slösaktig och slarvig så brukar jag tänka: Jamen, allt det här som händer just nu, det är ju det som jag senare kommer minnas som den bekymmersfria ungdomen. Det är ju inte som att jag måste prostituera mig eller deala hasch för att överleva!"

Det är sant. Jag har rätt. Jag är slarvig, men jag överlever.





La vie en rose

Som min käre vän Eloisa skulle sagt: "Elin, mon cherie - jag vet inte mycket om känslor, men jag antar att de inte skadar när det gäller att skilja mellan det som är äkta och det som är falskt."

Jag har börjat titta på "So you think you can dance" - med risk för min egen hälsa. Det finns ingenting som hindrar mig från att försöka mig på akrobatiska skutt och lidelsefullt krälande på golvet i mitt eget vardagsrum. Det enda som skilljer mig från de som tävlar är sisådär femton år av träning, i bästa fall. Men det bryr jag mig inte om när jag tror att jag kan, nej nej. Min brist på kroppskontroll leder ofta till att jag skadar mig. Nyss sparkade jag till exempel in tån i ett stolsben - det gör fortfarande ont och jag tror att jag kommer bli lite blå. Men skadar sig gör väl alla duktiga dansare.

Det har varit OLIDLIGT att jobba idag, så fruktansvärt varmt att jag faktiskt seriöst övervägde att lägga mig i dammen och svalka mig. Jag har liksom svettats på smalbenen - vilket jag aldrig gör. Jag och Paulina bestämde att vi skulle åka och bada efter jobbet, så naturligtvis började det regna och åska - igen. Men det var ändå himelskt underbart i vattnet. När vi skulle åka hem så hade det börjat ösregna igen, och Paulinas bil startade inte. Så vi fick stå ute i regnet och vänta på att Mami und Papi - som turligt nog var in da nejborhudd - skulle kommma och starta igång bilen. Det går bra nu, kompis det går bra nu.

A bientôt!

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0