Och jag log och bad om ursäkt för att jag fanns...
Visst ville jag svara tillbaka, visst ville jag kasta tillbaka, visst ville jag visa att de var som luft för mig. Men det var de inte! Nej, jag var ingen sådan som "sket i vad andra tyckte om mig", jag med mina betyg hade kunnat skita i alla andra och fokusera på att vara den jag ville vara. Men sanningen var ju den att jag så innerligt gärna ville bli omtyckt, accepterad och inkluderad.
Ingen passade till mig eller de andra tjejerna på gymnastiken. Inte jag heller. Jag passade till killarna som jag visste skulle göra mål, för att på något patetiskt vis känna mig delaktig. Men jag var naturligtvis aldrig delaktig.
Jag känner igen varenda genomgång då läraren ställer frågor och jag eller någon annan tjej räcker upp handen, men blir överkörda av en kille som ropar svaret rätt ut, var det fel så blir han tillsagd att vara tyst. Svarar han lite smått oväntat rätt, så säger läraren "Bra! Men tänk på att räcka upp handen". Sedan ger hon, högst symboliskt, nästa fråga till den tysta tjejen, bara för att visa att hon inte glömt henne.
De gånger då en tjej glömmer av sig, eller helt enkelt tröttnar, och svarar rätt ut så får hon en iskall blick av läraren och en skarp tillrättavisning. För så ska inte hon bete sig.
Jag minns varenda gång då lärarna ber oss att vara ärliga och ta plats "För här har alla rätt att synas, höras och säga vad de tycker utan att känna sig hotad av någon annan" och jag vet, att de inte vet eller kan styra vad som händer ute på rasten sedan, eller på väg till maten. På sommaren var det vattenballonger, på hösten var det kottar.
På vintern var det snöbollar...
Men det var ju ett skämt. Dessa killar var ju mjuka och omtänksamma innerst inne, de var bara omogna, osäkra och rädda att bli förlöjligade inför sina vänner.
Visst var det ju så att vi tjejer fick skylla oss själva, platsen fanns ju där: Det var ju bara att kämpa för den. Visa framfötterna och hävda våran rätt, för våra åsikter och vårat välmående var PRECIS lika viktigt som killarnas. Man kan inte vänta sig några tjänster, utrymmet måste vi ta själva.
För visst var det så, att när lärarna väl bjöd oss utrymme, så verkade vi ju inte intresserade.
När idrottsläraren väl frågade en tjej vad hon ville göra så ryckte hon ju bara på axlarna och sade: "Killerboll"
Sedan gick hon och satte sig på bänken, tydligen gjorde det ont att få bollarna på sig, men killar är ju så, de blir tävlingsinriktade och då kastar man hårt. För det det är svårare att träffa när man kastar löst!
Det här är att möta sig själv. Det här är att se den lilla blonda tjejen med naturfärgade linnebyxor som passar bollen till dem som ser till att hon aldrig kommer få den tillbaka...
Nej det är inte killarnas fel, det är inte tjejernas heller, och inte bara lärarnas.
Det är samhällets. För HUR kan man uppmana folk att ta plats och utrymme, när det ända sedan de var små varit så självklart att de inte vill ha den. Visst kan tjejer ha makt, men den är inte lika självklart att de ska ha den. Kom igen nu då, visa varför DU förtjänar den!
Bytesdjur är aldrig solidariska
Rovdjur jagar i flock...
Läsdenläsdenläsden
when it's on fire
Åh, vilken fruktansvärt lagom, folkskygg, slö, praktisk och faktiskt ganska effektiv dag! Kanske inte är så tidseffektivt att gå upp halv elva på förmiddagen... Men det faller nog in under kategorin slö. Hursomhelst så har jag läst ganska mycket idag. Jag håller på att läsa en skitläskig bok! Den är inte läskig på ett sådant där spök/mördar-vis. Nej, den är läskig för att jag inte vet vad jag ska tycka om karaktärerna eller om storyn. Boken heter "Svenne" och är skriven av Per Nilsson.
- I Sverige ska svenskarna bestämma.
Så kunde han säga.
- I Sverige ska inte EU-byråkraterna i Bryssel bestämma. I Sverige ska inte de multinationella storföretagen bestämma. I Sverige ska inte USA:s president bestämma. I Sverige ska svenskarna bestämma. I Irak ska irakierna bestämma. I Libanon ska libaneserna bestämma. Eller hur?
Så kunde han säga, han som kallade sig Dackeman.
Svenne är en vanlig sjuttonåring från en liten by i södra Sverige. Bara på grund av sitt namn dras han in i ett politiskt spel som varken han eller någon annan riktigt förstår. Ett nytt nationellt parti med en karismatisk partiledare växer sig starkt, och efter ett halvår är Sverige förändrat.
Men allt får sin ände under några dagar av kaos och upplopp. Efter det måste Svenne fly för livet. Han misstänks vara ansvarig för hämndaktioner, mord, misshandel och straffläger. Nu gömmer han sig undan polisen och alla som vill hämnas. Det här är hans berättelse.
http://www.bok.nu/Per_Nilsson/Svenne
Well, storyn låter ganska enkel, men redan efter några sidor så förstår jag att situationen, karaktärenrna och händelseförloppet är mycket mer komplext än så. Ingen gillar att ifrågsätta det man tror att man har fastslagit, speciellt inte när den som ifrågsätter är du själv (låter nästan som dagens visdomsord).
Jag har märkt att jag inte riktigt tycker om att vara ensam längre. Vilket är tråkigt, för jag har alltid älskat att vara ensam! Nu när jag är ensam så öppnas lådorna med de tankar som jag kämpar för att sortera, ut flyger de och sedan sitter jag och undrar hur jag ska bekämpa mitt lilla problem. Jag kommer inte på något. Det slutar med att jag blir ledsen och börjar längta...
Längta efter det som jag lämnade, men det är bäst att inte säga något. För då blir allt rörigt och känsligt, och då känns det jobbigt.
Men du vet nog inte hur mycket, egentligen...
Nä, osocial känner jag mig... Fast jag inte varit det! Igår var jag hemma hos Elin och Tobias och åt god mat och tittade på TV, allmänt mysläge liksom!
Elin och Tobias har fått det så fint i sitt hus nu. Jag önskar att jag var sådär driftig. Elin har tapetserat väggarna i ubyggnaden själv och fixat till alla fönster, SJÄLV! Jag vill också vara sådär händig.
Själv rensade jag ett avlopp idag på jobbet och kände mig hur stolt som helst, bara för att jag fick stå där och svänga med skiftnyckeln och säga: "Joodåsörru, nämen jag har fixat det där, inga problem. Lite skit i rören bara. Tog ba skiftnyckeln och vred till och spola bort skiten...jooodåsåatteee!"
Men det kanske är bra? Att var stolt över de små saker man lyckas åstadkomma...
SATAN vad bitter jag är över att jag inte fick bugga i torsdags, och ÄNNU värre, att jag inte får bugga idag!
Jag är så danssugen att jag snart utgör en allmännfara!
Men imorgon får jag bugga, äntligen!
Oh! Diktutställningen i onsdags gick smashi'n! Helt underbart var det!
Gah, det skaver i mitt öga...
Godnatt!
I make me sick
Jag hade glömt bort att det är PO-dag imorgon (en såndär dag då alla som har praktik på nogon skola inom falu kommun ska träffas och prata om viktiga saker, i mitt fall specialpedagogik) och att den är LÅÅÅÅNG!
Vad kan jag säga? wopps!
Vad önskar du dig i julklapp Elin?
En hjärna som inte sitter i RÖVEN... Tack.
I mitt huvud får alla fåglar flyga fritt!
För er som inte har läst den så kan jag ge er en kortfattad genomgång (nu har jag ju inte läst hela men anyway)
Robinson är en bortskämd pojke som hellre leker än går i skolan, så han lär sig ingenting. En dag så vill han upptäcka världen, så han rymmer från sina föräldrar och sticker ut på havs, blir skeppsbruten, fixar ett drägligt liv i bästa Macgyver-anda (kan plötsligt allting inklusive att skriva hjälpmeddelanden på latin), skäms för att han har sårat sina föräldrar samt för att han inte lagt manken till i skolan, hittar en kanibalvilde som han döper till fredag, tar sig an honom och lär honom att hans religion är fel och att kristendomen är "the way to go". Kort sagt som vilken rik snorunge som helst som plötsligt får ett slag av karmanäven och ska ut i världen och göra nytta!... Ja, jag har kommit lite längre, men jag orkar inte redogöra för det sista.
Öh, jag inser plötsligt att detta inlägg får mig att framstå som en riktig imbecill! Först genom att räkna upp vilka böcker jag ska läsa. Sedan genom att redogöra för handlingen i en av VÄRLDENS mest kända böcker...
På kvällen slängde jag mig i soffan och drack te och tittade på "Ullared", "Grannfejden" och en dokumentär om ett ryskt barnfängelse... Sådär ja, lite perspektiv på I-landsproblemen också ja...
God natt!
*Denna dröm innehöll en tenta i matematik(!) som jag naturligtvis inte pluggat till. Jag tog en timmes lunch, kom tillbaka och insåg att jag varit borta längre än en timme och därför låg ÄNNU mer efter. Så jag stack och träffade en kompis från högstadiet (som jag inte ens tycker om) hon var i full färd med att dra en bröllopsvagn med en massa studenter i (hon tog studenten och drog väl kortaste stråt antar jag)...
Hur som helst så lyckades vi fixa en häst, jag red på den (medan den drog kärran, som plötsligt var tom!). Vi gick och pratade och jag våndades över min tenta som inte skrev sig själv. Sedan rymde hästen och resten av drömmen gick i stort sett ut på att leta efter den.
review of life
Så vi kryssade omkring där inne, bland fioler och nyckelharpor, och bara njöt av stämningen! Jag insåg hur många musiker-vänner jag har! det var nog typ fem band där jag kände någon, i och för sig så var några med i fler än ett band, men anyway...
Idag är det ju dags för bugg igen. Såklart. ROCK'N'ROLL!
M-hm, ja det var väl det...
Jag mår lite bättre nu, det går lite längre mellan gångerna då jag känner att jag bara vill sätta mig i ett hörn och försvinna. Det känns positivt! Det kommer att bli bra det här
Nä, nu MÅSTE jag sätta mig och beställa kurslitteratur! Menjagvillinte!
Nä, då får ni grina!
Men vad i alla glödstekta golfbollars satfläsk!... Nu hade jag ju skrivit värsta bra inlägget här, så råkade jag trycka på någon knapp så att allt blev stort! "Fine!" tänkte jag, jag trycker på bakåt-knappen...
Ja jag vet att man inte ska göra det!... Nu...
Så, nu är det borta, och ni får inte höra ett prov på min och Oskars jätteroliga dialog som utspelades tidigare i afton. Ni får heller inte veta vilken kvinnlig skådespelare jag satt och dregglade över samt vilken film hon var med i. Ni får inte veta att jag har jobbat idag och att det var väldigt trevligt....
Ni får sitta där, olyckligt ovetandes. Jag ska sova nu i alla fall...
God natt!
Okej'rå! Här är hon, och hon är SJUKT het!... 
Det var en kväll, då allt var lagom
Jag är inte van att bo såhär tätt inpå folk. Jag vet inte hur många gånger jag börjat klä av mig inne i mitt sovrum och sedan dykt ner bakom min säng, krypit runt på golvet och letat efter kläder, då jag insett att min granne i fönstret mitt emot sitter vid datorn, som är placerad så att han om han lyfter blicken lite, ser RAKT in i mitt sovrum. Jag lär mig aldrig!
Idag har jag haft seminarium, pinsamt. Varför? Jo, för att jag inte har läst allt... That's fucked up!
Men när vi satt där och diskuterade "Lilla sjöjungfrun" så vandrade mina tankar iväg (som så många gånger förr)..
Hmmm, Ariel ja, hon ville ju upp till människorna över ytan. Sebastian sjöng ju "Havet är djupt", för att få henne att vilja stanna kvar där i havet... Mmmm, men Ariel ville inte. Nä! Hon kanske kontrade med att sjunga "Under ytan" (den med Uno Svenningsson)...
Haha, fattar ni? Under yyyyytan, finns stooora och små!... Tihihi, ja jävlar jag är för rolig!
På Lördag är det Folkmusiknatta! Det kommer bli fatalt roligt, jag ska träffa så mycket kompisar som jag inte träffar så ofta! Fett med nice...!
Nä, nu har det blivit ett ballerinakex till, så nu är det nog banne mig dags att gå och sova. Kanske titta på Debatt först.
God natt!
Och det underbara kunde inte beskrivas! Del två...
Ikväll var det Francis som stod för min musikaliska näring, jag och Ludde satt trollbundna från den första hesa tonen. Husbandet Harmageddon var också SKITBRA! Mannen (som jag gärna skulle vilja kalla gubbe, men det är väl ofint) lät precis som Tom Waits, och det är ju aldrig fel!...
För er som tänker "Hmmm, undra var hon har varit och sett detta, det låter ju som något man skulle vilja hålla koll på!", så kan jag säga att det var på IOGT-NTOs lokal på "Gamla Elverket" i Falun. Vet inte riktigt vad jag ska skriva mer idag. Huvudet ner, fötterna upp, som vanligt!
JO! Förfaan, jag och Ludde köpte varsin tröja! Fast texten står inte med, bara bilden och loggan, loggan är i och för sig inte med på bilden men, anyway...
Puss och kram!
Efter regn kommer regnbåge!
Idag har jag ägnat mycket tid åt att läsa "Skämmerskans dotter" en barnbok/äventyrsbok. Jag har totalt glömt bort hur skönt det är att bara ligga och läsa och drömma sig bort. Jag var väldigt duktig på det när jag var yngre, skulle väl rent utsagt kunna säga att jag var proffs på det! Låta sig försvinna och känna någon annans känslor för ett par timmar. Ett välkommet avbrott i allt tänkande, annars är det väldigt mycket sådant just nu. Jag tänker och tänker, tillslut vet jag inte vad som stämmer längre och då är jag rädd att tappa greppet om, ja om allt!
Jag försöker skriva lite också. Jag ska ju vara med på en diktutställning på Arenan nästa vecka. Det borde inte vara så svårt att greppa några av alla tankarna i huvudet och tvinga ner dem på ett papper. Men jag har alltid haft svårt för att skriva om sådant som faktiskt berör mig. Jag har säkert fyra eller fem dikter som jag har börjat på de senaste veckorna, men jag kan inte bestämma mig för hur jag vill ha dem, så jag funderar på att väva ihop det jag tycker är bra och göra något av det. I värsta fall så har jag lite drygt 50 dikter att välja bland, dikter som jag skrivit förut. Fast de känns inte så aktuella längre.
FARFAR JAG SAKNAR DIG SÅ! Nu gör det sådär ont igen, nu när jag sitter här i en av dina gamla skjortor. Jag hade ett litet moment i tvättstugan igår när jag hängde upp en av dina skjortor på tork och insåg att din doft var borta. Nu kan jag inte ligga och lukta på dem innan jag somnar. För nu luktar de mig, ingenting!
God natt mina kära vänner!
The confession she gave was truly confusing...
På en av föreläsningarna så säger min föreläsare (som förövrigt är en skånsk tant) att det finns en erotisk underton i Rödluvan. Jag vet inte hur det är med er, men jag vill INTE se någon erotisk underton mellan en liten flicka och en varg... Så därför tänker jag helt enkelt inte köpa den teorin. För en som undrar så läser jag "Barn och ungdomslitteratur" just nu. Det är därför jag fördriver mina dagar med att läsa barnböcker.
Usch, det är mycket nu. Jag har inte beställt litteraturen till den här delkursen, ni som följer min blogg vet ju att det var samma med förra delkursen. Då hade jag inte heller beställt litteraturen när kursen började. Nu är det ju såhär att vi tydligen behöver GROTESKT många böcker till den här delkursen! Igår när jag satt och skulle beställa så var jag uppe i 900 kronor onnan jag beställt hälften av alla böcker, HÄLFTEN!... Så jag tänkte "Fuck it! Jag försöker låna så många jag kan!"... Har jag gjort det? Nej.
Men det som stressar mig mest är att jag måste ringa till vårdcentralen och blotta mig. Jag måste ringa dit och gråta i luren för att de ska förstå att jag inte klarar av att stå i kö i ett år innan de ska utreda om jag är berättigad till samtalsterapi. Men jag kommer inte att ljuga, allt jag säger kommer att vara sant. Fast kanske något överdramatiserat. För faktum är att jag mår skitdåligt över mitt problem! Jag har aldrig berättat om det här på bloggen, har väl nämnt något angående, men aldrig berättat vad det är.
Så här är det i alla fall. Jag har, vad man väl skulle kunna kalla för "commitmen issues". Jag kan inte ha ett förhållande. Jag blir förälskad precis som alla andra, hur lätt som helst! Men jag klarar inte av att fördjupa en relation, jag får panik och stöter bort folk. Jag begär inte att någon ska förstå, för det gör inte jag heller.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara mitt problem. Men tänk att du är jättekär i någon. Sedan helt plötsligt så märker du att du bara vill vara själv, du stelnar så fort någon tar i dig och kan inte slappna av. Du märker att du inte vill ringa och prata med henne/honom, att du stöter bort henne/honom, att allt du vill är att sätta dig på en buss och åka iväg och inte komma tillbaka mer. Att du vill fly. Men mitt i allt detta så VET du att kärleken bara inte kan försvinna, du VET att du fortfarande tycker om henne/honom så mycket. Men du kan inte slappna av. Allt du vill är att njuta av att vara kär! Men du känner ingen kärlek... Jag har prata med alla mina närmaste om detta, men det är svårt att få dem att förstå att det inte går att bara "slappna av och ta det långsamt" för det spelar ingen roll, när man har en magkänsla och en instinkt som säger "Det här är inte vad du vill, bara lämna allt och gå tillbaka till det du känner dig bekväm med!"... Som sagt, jag begär inte att ni ska förstå. Jag önskar att jag åtminstone gjorde det själv. Så nu måste jag söka hjälp för det här, för jag går omkring som i ett vakuum just nu och ser inget slut på det hela. Jag känner mig så tom, alla runt omkring mig hittar någon, blir kära, flyttar ihop, delar varandras vardag. Jag ljuger för mig själv när jag säger att jag trivs med att vara ensam.
Så är det...
(Men oroa er inte, jag har inte självmordstankar, jag skär mig inte i armarna och jag dränker inte mina sorger i sprit och tabletter!)
Och det underbara kunde inte beskrivas!
Stiko Per Larsson är en sådan där artist som man önskar att alla fick se live.
Stiko Per Larsson är en sådan artiskt som gör att man lägger huvudet på sned och tycker synd om sina vänner när de säger att de inte hört hans musik.
Stiko Per Larsson är en sådan artist som gör att jag vill vara ledsen jämt, så att jag får lyssna på hans musik, gråta en skvätt och sedan konstatera att han nog är min bästa vän, även om han inte vet om det.
Stiko Per Larsson är en sådan artist som man vill filma live, bara för att man ska kunna njuta av honom i efterhand, men som man ändå inte KAN filma för man är helt trollbunden och inte orkar leta reda på mobiltelefonen och i och med det riskera att missa något.
Stiko Per Larsson är en sådan artist som gör en dalkulla som mig ÄNNU mer lokalpatriotisk.
Stiko Per Larsson är en sådan artist som ger en ångest när man ska spotifylänka hans musik till någon kompis som inte hört honom, eftersom man inte kan bestämma sig för vilken låt man ska välja, eftersom alla är bästast!
Stiko Per Larsson bäst och jag hoppas att han aldrig dör, inte förrän jag dör!
Ja det var en trevlig kväll. De andra två banden var också GRYMT bra. Jag kunde inte stå still, så jag stod inte still. Jag dansade och fick fruktansvärt äckel-ont i ryggen... Men det var LÄTT värt det!
Detta är en gåva, från mig till dig. Jag gör dig en tjänst!
Min hundraåriga blues...
Nej det är inte lätt, jag vet det. Förstod att det inte skulle bli lätt. Men jag hoppades och önskade så hett och innerligt att det skulle fungera den här gången. Men nej, samma sak som förut. Men jag vet att jag kommer att ångra mig. Det här kommer göra fruktansvärt ont.
Jag har sårat en fin människa, och jag försökte hitta anledningen till varför det inte fungerar, varför det inte känns som det ska. Men det finns ingen anledning. Det finns bara ingen eld i mig.
Hur länge ska jag behöva leva såhär? Det är allt jag vill veta...
För jag orkar inte, jag är tom, ett skal....
Trasiga dagar går inte att recycla!
Sen blir det ju INTE bättre när man står ute i regnet och iskylan och väntar på en buss som inte kommer, en buss som inte kommer för att den inte ens GÅR FÖRBI mitt hus. Eller ja, mammas och pappas hus. Då blir jag bara arg! Sade till och med ett könsord, så då förstår ni allvaret.
Men nu är jag glad!
Nu har jag suttit här i soffan hela kvällen, tittat på idol och så'rå.
Nu ska jag gå och sova.
Världens sötaste låt!
Hör på dig själv, hur du slinter med orden.
Usch för att befinna sig i ett kladdigt hål av antiklimax. Det värsta är att jag ser hur jag pressar mig in i en martyrmall... En mall som jag inte passar i och inte vill vara i. Men visst är jag martyr, visst är jag hänsynsfull, men vem är jag snäll mot? Ja, VEM är det egentligen som tjänar på detta?
Inte är det jag och inte är det Du, kanske lite Du...
Jag är sämst på att ljuga...
Varför kan jag inte vara mästare på att ljuga, i alla fall för mig själv! Är det så mycket begärt?
Krigsherrarna i ankdammen
Idag vaknade jag 12.30!! Fattar ni? halv-fucking-ett!
Så länge brukar jag aldrig sova, inte ens när jag är bakis. Fast tack vare att jag sov så länge så mår jag inte dåligt nu. Hade jag gått upp när Oskar ringde vid 08.40 (typ), så hade jag varit D.Ö.D. För DÅ var Elin inte snygg!
Men det var hon igår, oh ja, då var hon snygg!
Idag så har jag varit ute och promenerat och matat ankorna. Dessa ankor alltså, ni skulle sett hur de dyrkade mig! Stod och funderade på varför man tycker att det är så rogivande och roligt att mata ankor. Om det beror på att vi människor tycker att det är så hutlöst roligt att se andra individer springa/simma hals över huvud för att få tag på de små brödbitarna vi av inbillad filantropi kastar åt dem. Det är nog en maktgrej det där...
Krigsherrarna använder människor. Vi använder ankor...
Nu ska jag diska, sedan ska jag hem på söndagsmiddag, sen ska jag åka och bugga!!
GAH! Förresten! Igår på Etagé så kom två tjejer fram och knackade på min axel, sedan sade de: "Ah, men det är ju DU! Vi måste bara säga till dig att vi tycker att du är bäst på hela Djurmagazinet! Du är så sjukt trevlig! Bästa EVER!"
Det, mina vänner, stavas EGOBOOST!
Som en drogad virvelvind
Äh, det går säkert om jag bara lägger manken till.
Idag har jag inte städat. Men jag har däremot pluggat en hel del. Jag gick och satte mig på Waynes Coffee med en JÄÄÄÄTTESTOR kopp kaffe och en jääätteliten biscotti! Sedan satt jag där och läste Tegnér, Stagnelius och Snoilsky (fråga inte hur man uttalar det där sista. Jag tror att det uttalas "sno-ilsky", kan ju kanske uttalas "snoil-sky" också, men jag tror på det första)...
Förövrigt har jag köpt en födelsedagspresent åt Elin idag! Jag irrade runt och letade hur länge som helst. Problemet var inte att jag inte hittade något som passar henne, problemet är att jag hittade så himla mycket som passar henne! Vilket gör att jag går och jämför priser och sådant... Men äh, jag blev grymt nöjd med mitt slutgiltiga val, hoppas Elin blir det också!
Träffade även min svenskalärare från gymnasiet på stan... Himla kul att se henne!
Men om jag blundar så är det sant.
Oskar har ju lämnat mig ensam i lägenheten nu, den jäveln. Men jag är ju inte den som lägger mig på soffan och totalt ger upp. Nej, jag pluggar, äter nyttigt och städar heeela tiden!
Nu ljög jag. Nu ljög jag verkligen...
Men nu ska jag ställa mig och diska och lyssna på musik, jag ska faktiskt göra en ny spotifaj-lista bara för det!
En riktig nostalgisk lista ska jag göra, ja det ska jag...
http://open.spotify.com/user/fikigo/playlist/4tWpqqHbYNiMSixSxjlb9m
Kom igen, skratta åt mig nu då!
and those were the days
Har jag seminarium imorgon? Ja
Är jag förberedd? Nej
Och vad gäller tredje frågan, så näe. Jag har inte skaffat all kurslitteratur. Nope.
Ja, en liten grej då, till er som följt min följetong i sorg och saknad: Begravningen gick bra. Det var jättemycket folk där, vilket verkligen är hedrande.
Oh, jag träffade Therese idag! En tjej som jag gick i gymnasiet med. Vi gick och spontanfikade, vilket förgyllde min dag som i övrigt varit full med längtan av att adoptera mysiga föreläsare som står och lär ut verslära
"To BE or NOT to BE that IS the QUESTion" Haha, ja jääävlar...
Men åter till Therese, hon gjorde mig så glad. Hon är verkligen en sådan där genomgod människa som man bara MÅSTE tycka om.
Nä, nu ska jag ta och gå och piska mig själv med repknutar. Vilket är det straff man får när man har dålig självdiciplin och lever som en moralisk parentes i samhället. Usch ja... Men in the words of mamma Jern
berg aka Mamm-gärd, mami, mammos: "Elin, känslor kan man ju faktiskt inte råda över"
När jag blir stor vill jag bli min mamma...
Natti natti
still on my feet
Det är så mycket jag vill skriva, men det finns inga kännslor att färga orden med. Det känns som om det ligger en stor, tung sten över det hål där kännslorna ligger. Men imorgon blir det verkligt igen, för imorgon kommer jag träffa alla farfars vänner, och han har många!
Jag hoppas detta ska öppna upp mig, få mig att minnas. Men jag ska inte hoppas för mycket.
Ja hörni, ni stackars människor som läser min blogg. Ni får ursäkta att texterna just nu är sorgsna. Men detta är något av det jobbigaste jag gått igenom i hela mitt liv, och jag vill gärna skriva ner det.
Jag kanske återkommer imorgon efter begravningen, kanske inte...
Godnatt
